ilovemens

Phu jag måste dela med mig av min lättnad!
Varje gång mensen är lite sen tror jag att jag är gravid men idag kom den äntligen!
Lyckliga ni som har regelbunden mens och slipper bekymra er, min är väldigt oregelbunden och kommer ibland var tredje vecka och ibland typ var sjätte.
Har aldrig blivit gravid men oroar mig ändå alltid, man har ju hört att man kan bli trots preventivmedel och det vore en mardröm för mig som iofs har fast förhållande men inte är klar med min utbildning och är långt ifrån redo för barn.
Nån som vet om man kan göra något för mer regelbunden mens?
Och säg inte p-piller för jag blir sjuk av dem.

Om jag inte äter,
om jag äter för mycket.
Om jag kramas länge,
tills jag stönar och skriker
kan det hända att du sviker.
Och bara då förstår jag att uppskatta dig.

Är det bara jag som blir äcklad av mens?
Jag är rädd för blod och tycker att det är jättevidrigt att byta binda osv, mår lika illa varje gång.
En kompis till mig sa att man kan ta nån spruta var tredje månad för att slippa ha mens, men jag är bara sexton så jag måste förmodligen vänta ett par år.

Min mensvärk är världens konstigaste!
Jag har alltid väldigt regelbunden mens, och varannan gång jag blöder håller jag verkligen på att få en blackout av smärta och måste typ vara hemma från jobbet och allt annat, men varannan gång känner jag knappt av det och blöder jättelite.
Kära Blood Bible, är jag normal?

Jag och min tjej hade bara träffats ett tag när vi var hemma hos henne och tittade på en film, och jag råkade blöda igenom och fläcka ned hennes vita soffa.
Men det är en av födelarna med att vara med tjejer istället för killar HAHA för det var inte pinsamt alls. Man förstår ju liksom som tjej.

Jag hade ett onenight stand för en gångs skull och fick jättemycket mens över typ hela honom.
Så pinsamt att jag bara ville dö.

Jag tävlade i simning när jag var yngre, och då använde jag ju alltid tampong.
Ung och okunnig som jag var tog jag ofta fel storlek, och tyckte att det skavde och satt obekvämt.
En gång på en simtävling nådde jag kaklet och pustade ut, och såg plötsligt en blodig tampong flyta upp till ytan bredvid mig.
Jag hade satt in den fel så att den hade åkt ut under simningen.
Jag låtsades som om jag inte såg det och inte visste något om det, och bara skyndade mig upp ur bassängen och ut i omklädningsrummet.

Jag fick min mens när jag var 12, tre dagar innan lucia. Och vem skulle vara lucia då? -Just det,jag! Jag skulle stå längst fram och sjunga solo och läsa dikter inför 100 personer,med mens och i vitt lucia linne! Alla skulle kolla på mig! Jag började såklart hetsa upp mig och såg framför mig hur min fina vita klänning blev alldeles röd vid rumpan när jag stod och sjöng inför alla människor.Dagen före lucia drömde jag till och med om det. På lucia morgonen var jag livrädd,och laddade upp med dubbla super bindor!

Självkklart så blödde det inte igenom och jag kände mig mest dum efteråt som hade hetsat upp mig så. Det finns en till sak jag skulle kunna berätta om mens. Jag tränar väldigt mycket,6-7 ggr i veckan.Det kan resultera i att man inte får mens. Hela 2008 och halva 2009 hade jag mens sammanlagt 3 ggr.Jag fick helt enkelt välja mellan att dra ner på träningen och få mens,eller att fortsätta och inte ha mens.Jag valde det sistnämnda. Men för några månader sedan så slog det mig. Tänk om jag inte kommer kunna att få barn? Jag fick panik och tog bort en,ibland två träningsdagar i veckan. Och sakta men säkert kom mensen tillbaka. Så till skillnad ifrån många andra,så jublar jag när jag får mens.

Det pågår visserligen bara i två till tre dagar,och blöder väldigt lite,men det är åndå mens! Det kallar jag mens glädje!

"Jag tycker om att ha mens,känner mig mer mogen och vuxen"

Jag kommer aldrig att glömma min första mens. Min mens varade i tio dagar. Varenda natt blödde jag ner hela sängen trots tampong och nattbinda och trots att jag gick upp flera gånger under natten för att byta skydd. Plötsligt var det inte roligt att bli kvinna längre. Jag var säker på att jag skulle få gå med blöja under mina mensperioder i resten av mitt liv. Så var dock inte fallet. Det var endast första mensen som var på detta vis. Tur var ju det. Blöja hade inte varit någon höjdare.

Jag var elva år gammal. Det var sommar och litteraturläger med allt vad det innebar inklusive första mensen. Det var tårar, sura miner och rosa kinder när jag skulle försöka förklara varför jag inte ville bada med dom andra. Inför alla andra! Vuxna människor borde bli lite mer förstående.

Jag var på stan med mina tjejkompisar. Plötsligt fick jag helt sjukt onda värkar i magen, det var som om någon knögglade ihop min livmoder och släppte taget i 3 sek, sen samma visa igen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen pga smärtan. Det började pipa i öronen på mig och det svärtnade för ögonen. Det slutade med att jag fick ställa mig och spy i min shoppingpåse utanför galleriorna. Och mitt i allt kommer min No-lärare förbi och frågar hur läget är. " Jag har mens!" svarade jag. Normalt eller vadå?

Det första som slog mig när jag tänker tillbaka på alla mens situationer man har varit med om genom åren var första gången jag skulle träffa mitt ex pappa. Jag och min förra pojkvän hade varit tillsammans i ca 1 år och jag skulle för första gången träffa hans pappa som bor 100 mil ifrån oss. Man är ju alltid lite små nervös inför första mötet med svärföräldrarna och det här kom till att bli ett möte jag aldrig kommer till att glömma!

Vi hade tagit oss från Luleå till Stockholm och allt var frid och fröjd, fram tills att jag kände hur magen vred till och jag förstod genast vad som var på gång. Jag visste från tidigare erfarenheter kring mensen att jag får väldigt lågt blodsocker, ibland så lågt att jag tuppar av. Jag skickade in min dåvarande pojkvän på Pressbyrån för att köpa något sött åt mig som jag kunde äta under tiden vi skulle åka med Rosalgsbanan till Åkersberga. Vi sätter oss på tåget och jag börjar trycka i mig godiset han köpte åt mig i förbyggande syfte, tills jag inser att han har köpt sockerfritt godis.

Vid den här tiden gör det så ont att jag knäpper upp byxorna i tron om att trycket från magen ska släppa lite, men inte det. Det gjorde så ont att jag visste inte vad jag själv gjorde men det måste ha liknat avancerad gymnastik, jag la mig tillochmed på golvet ! Tillslut var vi äntligen framme och jag rammlar i stortsett ut från tåget, fortfarande med ingen koll på vad jag gjorde.

I efterhand har jag fått berättat att jag har legat mitt på gatan med byxorna nere vid knäna och blottat hela rumpan för allt och alla. Mitt ex höll på att skämmas ögonen ur sig, men vad skulle han göra ? Jag var okontaktbar. Hans pappa får alltså lyfta mig in i bilen och jag blir nedbäddad i en säng hemma hos honom. Ca 2 timmar senare vaknar jag upp och har ingen aning om vart jag är. Jag kollade mig omkring och där satt dom, hela tjocka släkten. Det var minst sagt dålig tajming att få mens på.

Plötsligt känns allt så himla tråkigt och lite ledsamt. Näe, det är inget vidare det här livet. Egentligen är ju allt som vanligt och inget speciellt har hänt, men läppen är farligt darrande när kompisen meddelar att vi inte kan ses på kvällen och det känns som en katastrofal motgång att jag missar tunnelbanan och måste vänta 7 minuter på nästa. Sen sitter jag där i soffan och kollar in i väggen. Det är så synd om mig. Ringer en kompis. Pratar om hur trist allt är, och så påminner hon mig. ”Men du, nu är du ju sådär nere för ingenting igen. Du ska inte ha mens snart?”

Och som varje gång (jag har ju ändå haft mens i 17 år, så man tycker att man borde lära sig) inser jag – haha, det är ju inga problem! Det är ju bara pms-humöret som spökar. Sen kommer mensen äntligen. Kroppen funkar som den ska. Tack lilla kropp, du är ganska bra du, tänker jag. Slänger det dåliga humöret i papperskorgen tillsammans med tampongförpackningen.

Kroppens mysterier äro oändliga. Med det sagt varnar jag känsliga läsare (medelålders män?) för fortsättningen.

Meningen med livet är att fortplanta sig. Det har min kropp förstått. När många andra basala funktioner är satta ur spel eftersom de sjuka vita blodkropparna tagit över min kropp, så sviker inte förutsättningen för förökning.

- Fantastiskt, det måste betyda att du är frisk, sa hoppfull vän.

Men just nu är det inte så bra, eftersom jag behöver mitt blod. Så jag äter blödningshämmare och får blodtransfusioner. Men jag fortsätter att föda Jello-kids varje månad. Kanske var det nästsista gången nu? Snart är jag en annan människa, utan fortplantningsmöjlighet. I samband med  benmärgstransplantationen strålas jag, och kommer med största sannolikhet inom kort förvandlas från en fertil, fartfylld fräsching till en vallande, svallande klimakteriekossa.

Tanken svindlar. Det är sorgligt, men praktiskt. Har alltid haft enorm mensvärk. Och rikliga blödningar. De är snart ett minne blott.

Men att förlora fortplantningen, innebär det också förlorad femininitet? Vilken blir min nya identitet? Jag väljer att se det från den ljusa sidan. När mannen och jag åkte från sjukhuset på lillebrors ödesdigra treårsdag, ja efter att vi träffat min ALLvetande medicinman, bäste B, och fått beskedet om leukemin, då sa jag till min älskling: - Äntligen slipper vi oroa oss för oönskade graviditeter! Och så skrattade vi rått. Det är kärlek.

Under rosen

Det finns ord som jag har lärt mig, inte mina egna, och som jag har uttalat likt ett mantra, från början en gång i månaden sedan allt oftare och oftare. Det är kraftsånger och styrkeord som hjälper mig se det vackra i att vara kvinna en gång i månaden trots hemska värkar. Det är magiska sångord som hjälper mig uppskatta mitt månblod trots mängden av det.

Alla de där orden som har kommit till mig från andra, har utmynnat i en å av egna ord, sånger och texter. De kommer till mig om natten i mina drömmar, vid frukostbordet, i badet eller närhelst de kan tänkas vilja ha min uppmärksamhet. De har blivit till poetiska texter, tankar och funderingar, recept på självhjälp, önskningar och visioner, alla samlade i en speciell anteckningsbok. Det ger mig kraft, styrka och inspiration att plocka fram mitt block med bilder och ord, speciellt vid de tillfällen då värken nockar mig och jag knappt orkar mer än att ligga i sängen och läsa.

Min mensvärk har alltid funnits där, nästan alltid lika stark och molande. Många är gångerna jag avskytt att vara kvinna och skrikande önskat mig till klimakteriet eller någon annan plats på jorden. Många är gångerna när jag absolut inte har förstått det vackra och poetiska med att blöda. Men faktum är, att hur jag än vrider och vänder på det, har värken hjälpt till att forma mig till den jag är idag och det i sin tur är livserfarenhet och visdom jag inte vill vara utan. Hade det inte varit för min mensvärk hade jag exempelvis knappast fått samma kroppskännedom i så unga år. Det blev bland annat tidigt en självklarhet att veta varför jag reagerar och känner som jag gör ett par dagar före mens samt att kyla och kalla bad får konsekvenser längre fram i månaden. Givetvis har det inte alltid varit roligt att behöva planera mitt liv med semestrar och dylikt utifrån mitt månblod men samtidigt har det blivit en styrka att kunna förutse och känna till.

Nästan aldrig har jag orkat iväg till skola eller jobb den första, eller de första dagarna utan jag har legat hemma med starka tabletter utskrivna. Förr kändes det inte så roligt men samtidigt lärde jag mig förstå att det var något just min kropp behövde. Tidigt lärde jag mig även att det var något högst naturligt att prata om med både mamma och pappa. De här dagarna brukade de köpa hem någon tidning till mig, samt lite godis eller frukt, då kändes det lite bättre och speciellt. Med åren har jag lärt mig att uppskatta och betrakta de här dagarna på ett annat vis. Även om jag ibland kan gå iväg till jobb ser jag alltid till att ta det extra lugnt samt lyssna fullt ut på min kropps behov. Jag ser dem som månadens lyxdagar. Har jag energi och vill cykla och dansa ser jag till att göra det, vill jag hellre begrunda och vara hemma ser jag till att göra det – läsa böcker och se filmer som finns på listan. Jag tar mig tiden till det jag kanske annars inte alltid kan göra. Nuförtiden gömmer jag inte undan bindor och tamponger i badrumsskåpet som jag gjorde förr utan jag har dem alltid framme till beskådan i en fin korg. Jag fyller på allt eftersom så att den alltid står redo och väntar på mig. Jag är säker på att jag kommer att göra samma sak för min dotter i framtiden, om jag får någon. Jag har bytt ut mina tabletter mot rogivande kamomill, det funkar för övrigt minst lika bra. Överhuvudtaget bejakar jag mitt månblod på ett annat sätt. Trots allt är det ju faktiskt det yttersta beviset på kvinnlighet.

Hur kan man tycka att mens är okej? Jag förstår inte hur folk kan tycka att det inte är en stor grej, att det bara är ett tecken på att kroppen fungerar. Mens är värdelöst. Det måste vara ett tecken på att gud eller någon högre makt inte finns. För varför skulle de då planera in att tjejer skulle ha en vecka av mensvärk, blodförlust och pms-utbrott? Precis, skulle någon vara allsmäktig och kunna göra precis vad som helst borde han/hon/det/dem också fixa att det går att få barn och föra mänskligheten vidare utan att behöva blöda som en gris i en vecka?

Mensveckan är den sämsta veckan i månaden. I alla fall om man heter Emmy Pettersson och ligger förlamad i mensvärk den första dagen. Himla kul att missa roliga händelser, himla kul att inte kunna bada på sommaren för att man ligger i mensvärk och inte ens orkar gå på toaletten för att spy.

Mens må vara ett tecken på att kroppen fungerar, men det måste vara det dummaste tecknet någonsin. Jäkligt onödigt att magen måste dra ihop sig i kramper, att det måste komma ett skyfall mellan benen och att man får järnbrist för man tappar blod hela tiden att kroppen bara blir svagare och svagare.

Mens är värdelöst och jag längtar innerligt till jag blir 50 och slipper skiten. Alternativt att någon högre makt inser sitt fel i att ge oss mens och tar bort skiten.

Hej Linda och resten av Vulkan-gänget! Nu ska jag minsann bidra till The blood bible och berätta om min första mens, inte en rolig historia.

Det var i mitten av juli, sommaren mellan sjunde och åttonde klass. Alla andra hade redan fått mens och det kändes som om jag var den enda som inte fick ta del av plågan som tycktes vara det ENDA (ja alltså dom pratade faktiskt bara om mens, inget annat) mina vänner konverserade om. Jag hade ingenting att inflika och ingenting att klaga över, för jag var minsann ofruktbar och lika med oduglig ur tjejsnack-perspektiv. Nåväl, skolsköterskan hade några veckor innan skolavslutningen talat med oss häftiga brudar och berättat lite om mensen (måste inflika att jag var den enda som lyssnade, alla andra himlade med ögonen). Hon berättade bland annat att första menstruationen blöder man nästan ingenting! Att de flesta tjejer knappt märker att de ens har mens! "WOOOHO!" tänkte jag. Underbart att faktiskt HA mens men inte behöva bry sig, himla party! Så, nånstans där i mitten av juli vaknar jag upp i mitt rum och tänker att jag ska dra mig lite, du vet snooza, men icke sa nicke. Det känns lite kladdigt mellan benen och jag har ont i magen. I mitt sömndruckna tillstånd kopplar inte min hjärna dessa symptom till mens utan jag för handen innan för trosorna och BLÖÖÖÖÖH. BLOD. alltså verkligen, BLOOOOOD. Jag springer in på toaletten och ... ja, mens. Dock inte den rena,fina, försynta mens som skolsköterskan pratade om utan ett jävla blodbad. Ett blodbad som blöder sin väg genom nattbindor som om de växte på träd. Blodbadet varade i 6 dagar och på den sjunde dagen tänkte jag vila men nej, den fortsatte 2 dagar till bara för skojs skull.

Summa sumarum; död till alla skolsköterskor som inte informerar om att din första mens lika gärna kan vara ett rent helvete.

Jag fick min första mens redan när jag var nio år.
Det var jättejobbigt, och jag skulle vilja säga till alla som går och väntar och tycker att det är sååå jobbigt att inte ha fått den än att det är mycket skönare att vara utan.
Hellre sist än först, faktiskt.
Jag minns att jag hade kompisar som oroade sig när vi var tretton och fjorton att dom inte var normala, men alla är olika och så är det bara.
Själv skulle jag mycket hellre ha fått den senare.
Nu är jag 31 år och har fått barn, men det tog många år innan jag förstod att mensen är något bra för kroppen eftersom jag alltid upplevde det som en plåga innan jag fick min lille son.
Nu får blödningen mig alltid att känna mig som en kvinna.

Alltså jag hatar att ha mens!
Det är så orättvist att vi tjejer ska ha det och inte killar.
Ibland får jag så ont att jag måste vara hemma från jobbet för att jag inte ens kan stå upp så ont gör det.
Och så blöder man massor och känner sig ofräsch med massa finnar och svullen mage.
Fattar inte hur man kan säga "I love mens", för mig är den ett rent helvete varje månad!

Plötsligt känns allt så himla tråkigt och lite ledsamt. Näe, det är inget vidare det här livet. Egentligen är ju allt som vanligt och inget speciellt har hänt, men läppen är farligt darrande när kompisen meddelar att vi inte kan ses på kvällen och det känns som en katastrofal motgång att jag missar tunnelbanan och måste vänta 7 minuter på nästa. Sen sitter jag där i soffan och kollar in i väggen. Det är så synd om mig. Ringer en kompis. Pratar om hur trist allt är, och så påminner hon mig. ”Men du, nu är du ju sådär nere för ingenting igen. Du ska inte ha mens snart?”

 Och som varje gång (jag har ju ändå haft mens i 17 år, så man tycker att man borde lära sig) inser jag – haha, det är ju inga problem! Det är ju bara pms-humöret som spökar. Sen kommer mensen äntligen. Kroppen funkar som den ska. Tack lilla kropp, du är ganska bra du, tänker jag. Slänger det dåliga humöret i papperskorgen tillsammans med tampongförpackningen.

 Det var fel från början, helt åt helvete fel. Vi hade ett dödsfall i familjen och jag sökte tröst hos en kompis eftersom jag bor långt ifrån Sverige och sorgehuset. Vi söp oss fulla på gin o tonics och sjöng elvislåtar högt. Tre veckor senare skyllde jag den uteblivna mensen pa ALLT utom graviditet; dödsfall, flängade mellan England och Sverige, julstress, jobbstress, jaa du vet…. The big red - any day now! Sen följde många och långa diskussioner med sjuksystrar och doktorn och kompisar och naturligtvis denne som funnits där för mig en kall och deppig kväll i november. Är det såhär det ska vara? Jag är 24, kanske man ska passa på nu då? Men allt var fel; killen, min livssituation, även min attityd i allmänhet. Jag gick igenom en abort som var obehaglig, gjorde ont och fick mig att tänka över både gamla planer och mina nya framtidsvisioner. Har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra med resten av livet, men bebis kan jag inte ha nu. Att göra abort är ett av de bästa besluten jag tagit i hela mitt liv, för nu har jag min frihet tillbaka. Redan en timme efter ingreppet satt jag öm och trasig i en taxi pa väg hem i vintermörkret, ringde min syster och sa: nu är jag fri. Jag var så lättad!

Jag vill gärna ha barn i framtiden och jag är så tacksam över att mina kroppsfunktioner fungerar normalt. Men den där gången var inte rätt tillfälle. Varenda månad när mensen kommer är jag lycklig och skitglad över att jag ar kvinna och jag har valmöjligheter. Mens = frihet.

Dag 25-27. Det börjar ofta med en gnagande irritation. Tjejen som slickar, sörplar och smackar i sig sin glass i tunnelbanan. Ljuden äter sej in i mina celler och jag leker med tanken att trycka in hela glassen med pinne och allt långt ner i halsen så hon blir tyst. Jag irriteras över nycklarna som försvinner långt ner i väskan, och jag irriteras över väskan som halkar ner från axeln. Jag irriteras på vad mannen säger och hur han säger det. På det han säger och på det han inte säger. Jag irriteras på smulorna som ligger kvar på frukostbordet. Och på disktrasan som luktar surt. Huvudet är fullt av små vassa nålar som sticker mej och sticker alla i min närhet. Jag öppnar munnen och ut kommer elaka ord. Fast egentligen vill jag gråta. Jag skriker att du ska gå och lämna mej ifred. Men egentligen vill jag att du håller om mej, vyssjar mej och säger att jag duger precis som jag är. Och säger till mej att allt kommer bli bra igen. Jag som andra dagar är full av ord som vill ut blir en annan person. Jag låtsas att inte se dej när jag möter dej på gatan och ringer du så svarar jag inte. Jag vill vara ensam.

Dag 28. Väntan, längtan. När jag var liten och vi skulle få gäster satt jag och mina systrar ofta på väntstenen uppe vid vägen. Vi följde grusvägen med blicken långt bort där den försvann i ett krön. När vi väntade där brukade vi skoja genom att lura varandra. ”Nu kommer dom! Inte.” Dag tjugoåtta känns precis så. Fast mycket otåligare. En krypande rastlös väntan på den enda lösningen på mitt lidande. Att dra ner trosorna på toaletten är som att skrapa en trisslott. Först lite hopp. Sen besvikelse. Men så nästa gång likadant. Dag 29. Hormonerna sprutar ur öronen. Övertid. Undergång. Va fa-an kommer den inte? Jag känner inte för någonting annat än att dra täcket över huvudet och somna om. I väntan på att den kommer. Jag ber dej hålla käften. För att sekunden senare be om din förlåtelse. Jag hatar mej själv. Det här är inte jag. Premenstruell spänning heter det. Vad då spänning? Jag kastar trosskyddet i pedalhinken och sätter inte in något nytt. Kanske kommer den då?

Dag 30. Kan det vara? Ett växande lugn inom mej. Helt plötsligt en glad tanke, mitt i allt det gråa. Nålarna mjuknar, löser upp sej och flyter bort med strömmen som flödar inom mej. Fördämningarna rämnar. En molande känsla som bara kan vara: Jaaaaaaaa! Äntligen är den här – mensen. Jag markerar i kalendern och räknar framåt: 1, 2, 3, 4…25. Till nästa gång. Men inte tänka på det nu. Dagen är den första och livet är nu. Jag stoppar in en tampong och kliver ut.

Mens
Ja, inte är det något vackert ord direkt. Men, tack gode gud för att jag var normal! En kompis till mig fick den inte förrän hon var 15. Hon gick omkring med ett paket bindor i skolväskan i tre år innan den äntligen kom, låtsades att hon hade mens för slippa vara utanför, delade ut bindor till den som behövde och så där.

Min egen mens fick jag på hösten i sexan, precis som de flesta andra tjejerna i klassen. En regnmulen morgon, en ljust rosa fläck i trosan. Var detta mensen? Eller hade jag plötsligt drabbats av en dödlig sjukdom? Blod i urinen, det kan vara farligt. Och mamma hade redan gått till jobbet. I skolan pratade jag med en kompis som jag visste redan hade fått den: ”Maria, jag kanske har fått mens...” Hon följde med mig till Konsum. Där köpte vi ett paket trosskydd som, skulle det visa sig, vek sig och skar in. För, menade jag, fläcken var liten och det var ju inte ens säkert att jag hade fått den riktiga mensen än.

Jag kommer ihåg att jag inte ville berätta för mamma, mest för att jag inte ville att hon skulle se på mig på ett nytt sätt. Jag ville förbli barn, i hennes ögon. Men min kompis övertygade mig om att jag var tvungen. ”Om du inte berättar för din mamma, måste du betala alla bindor och tamponger själv! Det är skitdyrt!”

Min uppmärksamhet fastnade vid ordet tampong. En attiralj, misstänkt lik en liten penis som man stack in på det hemliga stället. Jag var inte ens säker på att man kunde använda tampong när man var oskuld. Mycket misstroende frågade jag därför: ”Använder du tamponger?” Hon stirrade på mig. ”Ja. Mäh. Jaa!” Sedan skakade hon på huvudet som att hon försökte ruska av sig min enfald. ”Bindor är så krångliga.” Jag ville veta mer om det där, om hur man kan använda tampong om man är oskuld, för jag trodde väl typ att jag var i-hopväxt därnere. Men jag förstod att frågan skulle kunna få mig att framstå som en riktig dummerjöns. Så jag lät bli.

En efter en fick tjejerna i klassen mensen, och snart bildade vi en liten exklusiv klubb av mensinvigda. Toaletten i korridoren utanför vårt klassrum blev klubblokal. Mensgruppen höll koll på exakt vem som hade mens, och när. ”Det ligger en Libresse i papperskorgen. Vem är det som har mens?” Det kändes som att allting snurrade runt vår mens. På rasterna testade vi vattentätheten på olika bindor, precis som på TV3-reklamen, med karamellfärg och allt. De tjejer som inte hade fått mensen än, var som ett nyfiket hov. Deras närvaro fick oss andra att känna oss ännu mer utvalda. Vi talade till dem på ett sofistikerat sätt, förolämpningar förklädda till välvillighet: ”Var inte ledsen, vissa utvecklas helt enkelt senare än andra.”

Mensgalenskapen nådde sin kulmen en dag då Linda, en av tjejerna som inte hade fått den än, påstod att hon hade sett Johan i våran klass titta i våran menspapperskorg! Efter det var vi övertygade om att killarna kollade i papperskorgen för att se om någon av oss hade mens. Deras intresse för oss, var både pirrande och kränkande på samma gång. Vi valde att uppmärksamma att det var kränkande och planerade därför vår hämnd. Med en prinskorv från skolmatsalen, en portionsförpackning ketchup, och lite mörkt hår ofrivilligt donerat av en flatcoated retriever, iscensatte vi en kastrering i vår papperskorg. Det svåraste var att få korven, hundpälsen och ketchupen att se ut som en naturtrogen, avskuren pojkpenis med pubeshår och blod och allt. Vi jobbade hårt på det.

Tillslut kunde man med lite fantasi ana vad det skulle föreställa. Prinskorven var naturligtvis en symbolisk förolämpning, för redan i den åldern hade vi alla förstått att storleken faktiskt spelar roll (liten/dålig, stor/bra), även om merparten av oss inte förstod exakt vad det innebar. Vi var övertygade om att det skulle bli riktig uppståndelse när killarna fick se det där, så när ingenting alls hände, var det en besvikelse. Kanske hade vi haft fel hela tiden. Kanske hade killarna aldrig tittat i papperskorgen. Kanske var vi inte så intressanta som vi trodde. Intresset för mensen som fenomen mattades av ju fler tjejer som fick den. Kanske hade vi uttömt ämnet. Och när mensen hade blivit vardag, blev det snart dags att börja diskutera sexdebuter.

Det var 2001 och jag kom för första gången till Khartoum - Sudan.

Måste erkänna att jag var ganska nervös inför resan. Vetskapen om det islamistiska styret kombinerat med min relativa okunskap om både landet och islam gjorde det inte lättare. Jag hade dock blivit vänligt instruerad av mina Sudanesiska vänner om vilka kläder jag skunde bära; Kjol gick bra, men bara om den var lång. Kortärmat var också okej, men inga bara axlar.

Och nej, -jag skulle inte behöva bära slöja.

När jag så kom till Sudan hade jag väskan full av anständiga kläder. Jag hade t.e.x köpt en vit långkjol med en ordentlig underkjol för att undvika genomskinlighet och den använde jag flitigt den första tiden. Positivt överraskad traskade jag omkring i Sudans huvudstad helt ofredat, i bekväma kläder och mitt röda hår fritt slängande över ryggen. Men så hörde jag plötsligt en oroad kvinnoröst bakom mig. "You have red colour!" Jag tog mig om håret och svarade att ja, jo det har jag ju. Tänkte att hon, som bar slöja, kanske hade blivit provocerad av mitt utsläppta hår. "No, no, down there!" Hon pekade på min rumpa som mycket riktigt hade färgats röd av blod.

Där stod jag mitt på gatan i Khartoum, tillräckligt uppseendeväckande som det var men nu dessutom i mensblodig kjol och en 10-15 minuters promenad tillbaka till hotellet. Det förklarade jag uppskärrat för kvinnan. "Kom" sa hon och drog in mig i hotellet Le Meridiens foayé alldeles intill. Där inne var det svalt och det fanns mjuka fåtöljer att sätta sig i utan att någon sa ifrån. Och där, till min stora förvåning, tog sig Salma -som hon visade sig heta, helt sonika av sig sin slöja, gav den till mig och satte sigsnabbt ned i en fåtölj med sitt svarta hår blottat. Hon sa att jag skulle vira den om rumpan, gå tillbaka till mitt hotell och sedan skynda mig tillbaka med hennes slöja -hon kunde ju inte gå ut annars!

Och det var så vi blev vänner.

Menskopp

Vad är en menskopp? En behållare av medicinskt rent silikon som sitter inne i slidan och samlar upp blodet. Ungefär var fjärde timme tar man ut och tömmer bort blodet i toaletten. Efter rengöring med vatten och ev tvål sätter man in menskoppen igen.

Har Ni tänkt på hur mycket pengar man egentligen lägger ut på tamponger och bindor genom åren? En menskopp kostar ungefär 300 kronor och har vid rätt skötsel tydligen en hållbarhet upp till 10 år. Man förvarar den förslagsvis i sin handväska i en egen vackert utformad liten sidenpåse och har den på så sätt alltid nära till hands.

Miljövänlig är den också då man bara tömmer innehållet i toan, tvättar av den och återanvänder. Inga stinkande kadaver som i dagar ligger i badrummets sophink och sprider likodör. Det låter väldigt enkelt det där med att bara dra ut och tömma men mina funderingar sträcker sig lite längre än hemmets lugna vrå.

Ponera att Du är på lokal! De nutida moderna danspalatsens damrum innefattar numera minimala bås som sällan är utrustade med både spegel och handfat. Allt för att minimera de gigantiska köer som ofta ringlar utanför. Spegel och handfat finns på utsidan.

Ponera att man lite lätt överförfriskad ska fatta tag i den lilla antennen på menskoppen och om aldrig annars så kanske ett baksug uppstår och "poff" så har innehållet exploderat över de vita byxorna.

Ponera sedan vidare att man ska vingla ut med den lilla koppen och skölja av den med tvål och vatten invid alla pudervippande och läppglansförbättrande systrar... ...bara för att uppfostrat ställa sig i kö igen för en vinglig återinsättning. Givetvis utan att spilla på sina speglande medsystrars festblåsor!

Ok föreställ er följande: Du är 14 år och har på dig vita Scala jeans (men egentligen är det bara vanligt tyg..) och tycker du är skitball. Du är på fest och den coolaste killen vill att du sitter i hans knä. Plötsligt säger killen ”är det jag, eller är det blött på mitt ben?” och när du reser dig upp ser du att du inte bara blodat igenom dina vita jeans – utan även hans.

För något år sedan hade jag en hemmafest som gick ganska vilt till. Det var en tjej och en kille som stängde in sig i min lillebrors rum (som då var 6 år gammal) en vecka efter festen så kommer min lillebror utspringandes från sitt rum och skriker att han hittat en död råtta under sängen. Min mamma följer med honom in till sitt rum och kommer sedan ut med en mycket allvarlig min och konstaterar sedan argt att ingen får hålla på med sådana aktiviteter i ”Jespers” rum. Jag förstår inte först vad hon menar, men inser snart att det min lillebror hittat under sängen inte var en död råtta utan ii själva verket en blodig tampong.

En gång när jag var 14 år och hade min andra eller tredje mens så pendlade jag med swebus mellan Stockholm och Göteborg. När vi precis skulle åka iväg från Stockholm klev det på en jättesnygg kille som såklart skulle sätta sig brevid mig. Jag satt längst in vid fönstret och vågade inte fråga om han kunde flytta på sig så att jag kunde gå på toaletten. När vi äntligen anländer till Göteborgs station upptäcker jag till min fasa att jag blödit igenom så att et blivit en stor fläck på sätet. Jag vet inte om den snygga killen märkte något men jag tyckte att det var så himla pinsamt.

Jag hatar att ha mens, oftast. Jag får något så olidlig mensverk att jag näst intill vill ta livet av mig. På nätterna är det värst. Ibland så illa att jag måste lägga mig i fosterställning i duschen och låta vattenstrålen flöda med högsta tryck över min rygg. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Nej, fy tusan för mensvärk!

Jag har ingenting att säga om mens direkt.. Men jag tycker hela idén med the blood bible är sjukt bra! SLUTA TABULÄGGA MENS TJEJER!

Jag har extremt mycket mens. Jag har prövat ALLT! Och då menar jag ALLT. Ingenting funkar och jag blöder ständigt igenom. Förrän den här fina uppfinningen kom – menskopp! Köp! Det är det bästa du lägger pengarna på i ditt liv.

Tänkte skriva några ord om det här med killars inställning till mens.. Hur kan de ens ha någon?! De sitter där och gnäller för att vi ber om massage. Tig och gör som vi säger! Vill vi ha choklad mitt i natten – fixa det. Vill ni ha fotmassage i en kvart – ge oss det. Vill vi att du ska dra åt helvete och lämna oss i fred – gör INTE det. Svårare än så är det inte ;-)

Jag är mest neutral till det här med mens – jag känner inget speciellt. Det är bara någonting som händer med kroppen. Jag bryr mig inte om varför och låter inte mitt liv styras av det. Jag känner mig varken fulare eller snyggare. Det bara är.

När jag har mens vägrar jag låta min pojkvän röra mig. Alls. Inga kramar eller någonting. Jag är en bitch. Jag vill inte ha närkontakt överhuvudtaget. Jag skriker och gormar och lyssnar inte på någon.

Jag älskar att ha mens! Jag känner mig inte alls ful eller tjock eller allt vad alla säger. Jag känner mig som en kvinna, och det är den bästa känslan som finns.

Jag älskar att ha mens! Jag känner mig inte alls ful eller tjock eller allt vad alla säger. Jag känner mig som en kvinna, och det är den bästa känslan som finns.

Förra sommaren var jag och min bästa vän på stranden där vi bor. En liten lokal strand där alla känner alla. Jag hade mens men bekymrade mig inte så värst – förutom när en kille kom fram till mig och frågade vad man fick om man drog i snöret. Vadå för snöre undrade jag. Snöret mellan dina ben!

Det bästa med att ha mens är att man slipper använda kondom.

Det pinsammaste som hänt mig är när jag och min dåvarande (och första, ni vet) pojkvän skulle ha sex. Bådas första gång och jag hade ännu inte fått mens (jag var 14). Och vad händer? Jo efter själva akten är hela sängen full med blod. Utan att överdriva såg det ut som att någon eller något blivit slaktad. Jag blev livrädd, min pojkvän blev livrädd. Jag trodde hela jag gått sönder. Men det var min första mens.

Jag har den pinsammaste mens-historien av alla...
Jag blöder alltid jättemycket när jag får mens, och när jag pluggade hade jag och några tjejkompisar ett volleyboll-lag som spelade på lokal nivå.
Vi var inte särskilt bra men hade alltid kul, och en gång deltog vi i en turnering där man spelade många matcher efter varandra och lagen slogs ut efter hand.
Det gick bra för oss, och svetten rann när det var dags för final, jag kände mig väldigt ofräsch men struntade i det eftersom vinnarinstinkten tog överhanden.
Det var en tuff match med många snabba bollar, och jag fick en smäll på handleden som gjorde ganska ont men det var ingen större fara.
"Är du okej?" frågade en av mina lagkompisar efter en stund när jag stod framför henne vid nätet en gång, och jag svarade "jadå, ni kör vi!" och trodde hon tyckte jag såg trött ut.
Sedan frågade domaren också och jag fräste irriterat tillbaka, tyckte att han skulle skita i det liksom.
Så vann vi matchen, och när vi hade tagit emot pokalen skrek jag ett glädjetjut och sprang ett ärevarv med den.
Då fick jag i ögonvrån syn på att mina vita strumpor var röda av blod, och upptäckte att jag hade fått sådan plötslig mens att det hade runnit från mina shorts längs benen.
"Alla trodde att det var från handen" försökte mina lagkompisar trösta, men jag ville bara gå under jorden.

/Camilla

När jag var ganska ny på mitt nuvarande jobb skulle jag på ett ganska viktigt möte.
Vi satt i ett konferensrum, jag och en kvinnlig kollega och flera män.
Eftersom jag var ny ville jag gärna göra ett gott intryck på alla och vara så trevlig som möjligt, så en bit in i mötet erbjöd jag mig att fylla på kaffetermosen och gick iväg och fixade det.
Jag hörde att alla tystnade lite när jag gick ut ur rummet men tänkte inte jättemycket på det. När jag kom tillbaka såg jag en stor röd fläck på stolen som var min.
Jag hade gul kjol och hade blött igenom massor...
Blev så generad så att jag inte visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen.
Till sist ställde jag bara ifrån mig termosen och sköt undan stolen som jag hade suttit på, slog mig ned väldigt försiktigt på kanten till en annan stol. Jag tror att jag resonerade som att det skulle bli ännu värre om jag sprang iväg till toa och var borta för länge.
Jag minns inget av vad vi pratade om på mötet efter det för jag var så generad att jag kunde ha dött.
Efteråt sträckte min kvinnliga kollega över sin väldigt exklusiva kavaj till mig så att jag kunde skyla fläckarna med den.
Det kommer jag aldrig att glömma, hur hon hjälpte en medsyster i nöd.
Jag städade självklart bort fläcken sedan...

/Rebecka

Jag blir helt störd när jag ska ha mens, och trots att jag vet att det är pms kan jag inte fatta det just då utan blir jätteupprörd över små saker.
Min kille och min familj och mina kompisar har fått vänja sig, för jag är ett pms-monster minst en vecka varje månad.
Sist fick jag värsta spelet för att en kollega var lite sur på mig på jobbet så jag rev upp himmel och jord och överreagerade massor och trodde att jag skulle få sparken.
Efteråt förstod jag ju så klart hur dumt det var och skämdes jättemycket.
Pms ställer alltid till det för oss tjejer. Killar borde få ha något motsvarande så att de vet hur det känns.

/Angelica

Jag blir alltid glad när jag får mens, även fast det gör så äckligt ont, för då vet jag att jag nån gång i framtiden kan få mina älskade barn som jag så innerligt vill ha.

Linda 23

Mens är för det mesta ganska jobbigt och ofrächt enligt mig, men jag kommer ihåg första gången jag fick den, jag har aldrig kännt mig så mycket som en kvinna. Det kan jag även känna idag ibland, det är ändå en viktig del av mig som kvinna och det är det som säger till mig om jag är gravid eller inte. Så var göad för mensen trots att dne kan vara lite plågsam ibland.

För några veckor sedan satt jag i bilen på väg in från landet och hamnade på P3 Star där de hade tillägnat 2 timmar till ett program om bara MENS…och även fast jag satt ensam i bilen så rodnade jag lite…. Hur sjukt är inte det? Ringde en tjejkompis och bad henne lyssna också och gud så vi fnissade. Men, faktum kvarstår – när programmet var slut så var det lite befriande. Det hade snackats så mkt mens och pinsamheter att det nästan inte var pinsamt längre…

För några dagar sedan fick jag en länk (http://www.rkuf.se/section.php?type=4&article=1775) skickad till mig av samma tjejkompis som jag pratade med i telefon den där dagen i bilen, länken gick till Röda Korsets Ungdomsförbund som tillsammans med Libresse driver en kampanj och en tävling om att våga bryta tabun och våga uttrycka sig själv och så har Röda Korsets förbundsordförande skrivit ett långt debattinlägg på hemsidan om just mens och relaterade frågor.

Vet inte vad jag vill säga med detta mer än att det känns som att MENS förföljer mig, överallt och att jag plötsligt blivit imun känns det som…. Jag har gått från att tycka att det är pinsamt till att inte ens bry mig, det rör mig inte i ryggen! MENS, MENS , MENS, MENS… Jag kan säga ordet hur många gånger som helst och inget händer, jag rodnar inte. Och det är sååå himla skönt.

Tack för att frågan lyfts säger jag bara – det ska ju inte vara pinsamt att prata om. Jag har iaf varit inne på Libresse sajt och skickat in ett bidrag och jag tycker fler borde göra det. Fler borde fatta hur skönt det är att inte tycka saker som mens är pinsamt. Shit vad jag är impad över mensdebbaten, jag vet inte varifrån det kommer, men det ska snackas mer om det!!!

Viola!

Dag tio på min p-piller-karta och utan att fråga om lov tittar mensmonstret förbi. Nu förstår jag plötsligt varför jag känt mig som gravid de senaste två veckorna. De nya pillren gör tydligen som de vill med min menscykel och innan jag vet ordet av känner jag blodet rinna mellan benen på mig och ingen är fulare än jag. Fan också! Min plan om en skön dag på stranden har plötsligt tappat sin charm och nu känner jag mig istället uppsvälld och äcklig. Som så många gånger förr trotsar jag situationen och fixar picknick som dessvärre slutar i blodbad i form av väl synliga fläckar i bak på klänningen. Väl hemma blir jag arg för att ingen har sagt något, men tackar i tystnad den som besparade mig helvetet att veta. Jag har exponerat min mens för hela Avenyn så nu tänker jag gå ner till Hemköp och tröstköpa en chokladkaka. Ska bara byta om först!

/Linda, 26

Jag får alltid mens när det passar sig minst och den är alltid oregelbunden.
För ett par veckor sedan fick jag det till och med när jag var och badade, inte roligt.

/Jackie

Jag hade sovit över hos min kille och stressade helt sjukt mycket för att jag hade försovit mig till jobbet.
Vi hade inte haft sex, för jag hade mens, och jag gillar inte att prata om det så jag försökte sköta det snyggt och sa att jag bara inte ville.
Han hade redan gått, och jag åt frukost samtidigt som jag borstade tänderna och sminkade mig och fixade med en miljard andra saker.
Jag bytte tampong, men det var inte förrän vid lunchtid på jobbet som jag kom på att jag måste ha glömt att slänga tampongen så att den låg kvar på badrumsgolvet.
Blev helt kall i hela kroppen och kunde inte tänka klart på en lång stund.
Jag skulle inte hinna hem från jobbet på lunchen eftersom det var mer än en halvtimme, och jag var rädd för att få skäll om jag kom för sent tillbaka till jobbet.
Mådde så himla dåligt hela eftermiddagen över det där, särskilt som vi alltid brukade höras under dagen med sms osv, men han hörde inte av sig, och exakt klockan fem sprang jag som en dåre till tunnelbanan och skyndade mig så mycket jag bara kunde hem till honom.
Han hade i alla fall hunnit före, hämtat sina träningskläder och gått och tränat.
Och tampongen var borta från golvet.
Jag skämdes så att jag kunde ha dött och åkte hem, tänkte att vi nog aldrig skulle träffas igen.
Men det gjorde vi.

/Sandra

När jag var 14 år och inte hade haft mens så länge hade jag min första pojkvän.
Vi var ganska blyga för varandra, och bara att hålla handen och kramas kändes stort och lite nervöst.
En dag satt jag i hans knä i skolan, i korridoren utanför ett klassrum.
Jag var så stolt över att vara en tjej med en pojkvän och ville att alla skulle se att jag och han var ihop.
Så kände jag plötsligt att jag fick mens, och det blödde genom mina byxor och syntes en stor fläck på hans jeans.
Jag sa ingenting när jag upptäckte det utan bara gick hem och grät, stannade hemma från skolan flera dagar.
Som tur var så var det ingen som låtsades om det i skolan sen, och han nämnde det aldrig.

/Jenny

Jag gifte mig i juni 1972 och det var ett stort kyrkbröllop med nästan 200 gäster.
Jag hade haft så mycket att tänka på inför bröllopet att jag hade lyckats glömma attt jag skulle haft mens för flera dagar sedan.
Så där står vi i kyrkan och fixar det sista med min frisyr, tuperat som det skulle vara på den tiden, och min syster ser över sminkningen när jag plötsligt kände att jag fick oväntat besök av "tant flod".
Klänningen var kortkort och vit så klart, och varken jag eller min syster hade mensskydd inom räckhåll.
Paniken bröt ut och toapapper fick bli lösningen, och för säkerhets skull knöt jag en stor rosa sjal som hörde till en av tärnornas klädsel runt midjan.
Efteråt sa alla att de tyckte att min idé med att ha midjesjal till klänningen var jättesnyggt.
"De skulle bara veta" tänkte jag.
Lyckligtvis glömde jag bort alltihop så fort jag gick mot altaret med min blivande man som jag fortfarande är gift med, men jag ryser fortfarande vid tanken på att det röda skulle ha valt att komma under själva ceremonin.

/Lena

Vi har fått många sjukt bra bidrag men skicka gärna fler! Maila dem till mig på [email protected].

Mens har räddat mig så många gånger. När jag första gången fick mens var jag ledsen och arg och trodde att jag aldrig mer skulle kunna känna mig fri. Men många gånger har den varit en välsignelse. Vi har väl alla gjort eller varit på väg att göra dumma saker, saker vi inte borde göra.

Ibland har man inte tid att tänka efter och man kanske går med på något man efteråt ångrar. Någon underlig tillfällighet har gjort att just mensen ofta stått i min väg när sådana tillfällen bjudits. Som en polis med handen formad till ett stopptecken eller en mamma med bestämd min och händerna i sidorna. Mens har fattat beslutet åt mig, tvingat mina läppar att säga ordet "nej". Och det har varit rätt. Tack mens! /Liv Alexandersson.

Jag tänkte mest tipsa om en sak som jag önskar att någon hade tipsat mig om mååånga år tidigare än för tre år sedan. Denna lilla tingest är en menskopp och jag förstår inte hur den inte kan ha slagit och säljas överallt - eller åtminstone på Apoteket. Den är ekonomisk, ekologisk, vänlig mot kroppen och gör att jag helt kan glömma bort att jag har mens för jag behöver inte vara konstant orolig för att jag haft tampongen inne för länge eller att bindan ska ha läckt på natten.

Och för dem som tycker att det låter äckligt att se sitt blod i en kopp så kan jag garantera att det är något som man vänjer sig vid otroligt fort och till slut inte tänker på över huvud taget. Snälla brudar - slå till! Jag har tidigare rekommenderat denna underbara uppfinning till 20 vänner och alla har varit otroligt nöjda. Obs, jag är absolut inte anställd för att marknadsföra menskoppen - jag tycker helt enkelt bara att den är så himla bra och har förenklat mitt mensande i otroligt stora mått! /Frida

Var med i The Blood Bible! Jag vill läsa dina tankar om mens. Vad vill du berätta om mens? Det kan vara nåt pinsamt roligt häftigt coolt annorlunda sorgligt ja vad som helst. Berätta inifrån hjärtat. Det kan vara något som du vill att din mamma ska läsa men som du inte vågar säga live. Det kan vara något som du vill att din lillasyrra och alla andra som inte ännu fått mens borde få reda på.

Ta chansen och skriv av er. Vi hör er och lyssnar. Jag kommer samla alla era ord till en bok – The Blood Bible, skriven av er för er, för att ni finns och att ni är värdefulla. Maila din text (ja ett par meningar räcker) till [email protected]

/Linda Skugge och www.vulkan.se 

ps. Glöm inte att vara med i Voice Battle och uttryck era känslor i färg och form. Jag ska också vara med och designa och jag sitter dessutom i juryn och kommer att vara med och titta på just ditt konstverk och välja ut vilka 15 finalister som hamnar i den nordiska Voice Boken som jag också är redaktör för. Gå in på www.libresse.se/voice och tävla och läs mer.