Att vara först
Jag fick min första mens redan när jag var nio år.
Det var jättejobbigt, och jag skulle vilja säga till alla som går och väntar och tycker att det är sååå jobbigt att inte ha fått den än att det är mycket skönare att vara utan.
Hellre sist än först, faktiskt.
Jag minns att jag hade kompisar som oroade sig när vi var tretton och fjorton att dom inte var normala, men alla är olika och så är det bara.
Själv skulle jag mycket hellre ha fått den senare.
Nu är jag 31 år och har fått barn, men det tog många år innan jag förstod att mensen är något bra för kroppen eftersom jag alltid upplevde det som en plåga innan jag fick min lille son.
Nu får blödningen mig alltid att känna mig som en kvinna.
Det var jättejobbigt, och jag skulle vilja säga till alla som går och väntar och tycker att det är sååå jobbigt att inte ha fått den än att det är mycket skönare att vara utan.
Hellre sist än först, faktiskt.
Jag minns att jag hade kompisar som oroade sig när vi var tretton och fjorton att dom inte var normala, men alla är olika och så är det bara.
Själv skulle jag mycket hellre ha fått den senare.
Nu är jag 31 år och har fått barn, men det tog många år innan jag förstod att mensen är något bra för kroppen eftersom jag alltid upplevde det som en plåga innan jag fick min lille son.
Nu får blödningen mig alltid att känna mig som en kvinna.
Orättvist!
Alltså jag hatar att ha mens!
Det är så orättvist att vi tjejer ska ha det och inte killar.
Ibland får jag så ont att jag måste vara hemma från jobbet för att jag inte ens kan stå upp så ont gör det.
Och så blöder man massor och känner sig ofräsch med massa finnar och svullen mage.
Fattar inte hur man kan säga "I love mens", för mig är den ett rent helvete varje månad!
Det är så orättvist att vi tjejer ska ha det och inte killar.
Ibland får jag så ont att jag måste vara hemma från jobbet för att jag inte ens kan stå upp så ont gör det.
Och så blöder man massor och känner sig ofräsch med massa finnar och svullen mage.
Fattar inte hur man kan säga "I love mens", för mig är den ett rent helvete varje månad!
Plötsligt känns allt så himla tråkigt och lite ledsamt.
Plötsligt känns allt så himla tråkigt och lite ledsamt. Näe, det är inget vidare det här livet. Egentligen är ju allt som vanligt och inget speciellt har hänt, men läppen är farligt darrande när kompisen meddelar att vi inte kan ses på kvällen och det känns som en katastrofal motgång att jag missar tunnelbanan och måste vänta 7 minuter på nästa. Sen sitter jag där i soffan och kollar in i väggen. Det är så synd om mig. Ringer en kompis. Pratar om hur trist allt är, och så påminner hon mig. ”Men du, nu är du ju sådär nere för ingenting igen. Du ska inte ha mens snart?”
Och som varje gång (jag har ju ändå haft mens i 17 år, så man tycker att man borde lära sig) inser jag – haha, det är ju inga problem! Det är ju bara pms-humöret som spökar. Sen kommer mensen äntligen. Kroppen funkar som den ska. Tack lilla kropp, du är ganska bra du, tänker jag. Slänger det dåliga humöret i papperskorgen tillsammans med tampongförpackningen.
Och som varje gång (jag har ju ändå haft mens i 17 år, så man tycker att man borde lära sig) inser jag – haha, det är ju inga problem! Det är ju bara pms-humöret som spökar. Sen kommer mensen äntligen. Kroppen funkar som den ska. Tack lilla kropp, du är ganska bra du, tänker jag. Slänger det dåliga humöret i papperskorgen tillsammans med tampongförpackningen.
Mensen kom inte och jag visste precis.
Det var fel från början, helt åt helvete fel. Vi hade ett dödsfall i familjen och jag sökte tröst hos en kompis eftersom jag bor långt ifrån Sverige och sorgehuset. Vi söp oss fulla på gin o tonics och sjöng elvislåtar högt. Tre veckor senare skyllde jag den uteblivna mensen pa ALLT utom graviditet; dödsfall, flängade mellan England och Sverige, julstress, jobbstress, jaa du vet…. The big red - any day now! Sen följde många och långa diskussioner med sjuksystrar och doktorn och kompisar och naturligtvis denne som funnits där för mig en kall och deppig kväll i november. Är det såhär det ska vara? Jag är 24, kanske man ska passa på nu då? Men allt var fel; killen, min livssituation, även min attityd i allmänhet. Jag gick igenom en abort som var obehaglig, gjorde ont och fick mig att tänka över både gamla planer och mina nya framtidsvisioner. Har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra med resten av livet, men bebis kan jag inte ha nu. Att göra abort är ett av de bästa besluten jag tagit i hela mitt liv, för nu har jag min frihet tillbaka. Redan en timme efter ingreppet satt jag öm och trasig i en taxi pa väg hem i vintermörkret, ringde min syster och sa: nu är jag fri. Jag var så lättad!
Jag vill gärna ha barn i framtiden och jag är så tacksam över att mina kroppsfunktioner fungerar normalt. Men den där gången var inte rätt tillfälle. Varenda månad när mensen kommer är jag lycklig och skitglad över att jag ar kvinna och jag har valmöjligheter. Mens = frihet.
Jag vill gärna ha barn i framtiden och jag är så tacksam över att mina kroppsfunktioner fungerar normalt. Men den där gången var inte rätt tillfälle. Varenda månad när mensen kommer är jag lycklig och skitglad över att jag ar kvinna och jag har valmöjligheter. Mens = frihet.
Inte kul att inte ha mens
Att ha mens är inte roligt när man har det. Men det är ändå mindre roligt när man inte har det. Jag har genomgått en behandling med cytostatika och en av biverkningarna är att man inte längre får mens. Jag har inte haft mens på ett halvår och längtar så till den dagen den kommer tillbaks. Om den kommer tillbaka vill säga, det finns inga garantier men jag hoppas. Först då kommer jag känna mig riktigt frisk!
Väntan på den första dagen
Dag 25-27. Det börjar ofta med en gnagande irritation. Tjejen som slickar, sörplar och smackar i sig sin glass i tunnelbanan. Ljuden äter sej in i mina celler och jag leker med tanken att trycka in hela glassen med pinne och allt långt ner i halsen så hon blir tyst. Jag irriteras över nycklarna som försvinner långt ner i väskan, och jag irriteras över väskan som halkar ner från axeln. Jag irriteras på vad mannen säger och hur han säger det. På det han säger och på det han inte säger. Jag irriteras på smulorna som ligger kvar på frukostbordet. Och på disktrasan som luktar surt. Huvudet är fullt av små vassa nålar som sticker mej och sticker alla i min närhet. Jag öppnar munnen och ut kommer elaka ord. Fast egentligen vill jag gråta. Jag skriker att du ska gå och lämna mej ifred. Men egentligen vill jag att du håller om mej, vyssjar mej och säger att jag duger precis som jag är. Och säger till mej att allt kommer bli bra igen. Jag som andra dagar är full av ord som vill ut blir en annan person. Jag låtsas att inte se dej när jag möter dej på gatan och ringer du så svarar jag inte. Jag vill vara ensam.
Dag 28. Väntan, längtan. När jag var liten och vi skulle få gäster satt jag och mina systrar ofta på väntstenen uppe vid vägen. Vi följde grusvägen med blicken långt bort där den försvann i ett krön. När vi väntade där brukade vi skoja genom att lura varandra. ”Nu kommer dom! Inte.” Dag tjugoåtta känns precis så. Fast mycket otåligare. En krypande rastlös väntan på den enda lösningen på mitt lidande. Att dra ner trosorna på toaletten är som att skrapa en trisslott. Först lite hopp. Sen besvikelse. Men så nästa gång likadant. Dag 29. Hormonerna sprutar ur öronen. Övertid. Undergång. Va fa-an kommer den inte? Jag känner inte för någonting annat än att dra täcket över huvudet och somna om. I väntan på att den kommer. Jag ber dej hålla käften. För att sekunden senare be om din förlåtelse. Jag hatar mej själv. Det här är inte jag. Premenstruell spänning heter det. Vad då spänning? Jag kastar trosskyddet i pedalhinken och sätter inte in något nytt. Kanske kommer den då?
Dag 30. Kan det vara? Ett växande lugn inom mej. Helt plötsligt en glad tanke, mitt i allt det gråa. Nålarna mjuknar, löser upp sej och flyter bort med strömmen som flödar inom mej. Fördämningarna rämnar. En molande känsla som bara kan vara: Jaaaaaaaa! Äntligen är den här – mensen. Jag markerar i kalendern och räknar framåt: 1, 2, 3, 4…25. Till nästa gång. Men inte tänka på det nu. Dagen är den första och livet är nu. Jag stoppar in en tampong och kliver ut.
Dag 28. Väntan, längtan. När jag var liten och vi skulle få gäster satt jag och mina systrar ofta på väntstenen uppe vid vägen. Vi följde grusvägen med blicken långt bort där den försvann i ett krön. När vi väntade där brukade vi skoja genom att lura varandra. ”Nu kommer dom! Inte.” Dag tjugoåtta känns precis så. Fast mycket otåligare. En krypande rastlös väntan på den enda lösningen på mitt lidande. Att dra ner trosorna på toaletten är som att skrapa en trisslott. Först lite hopp. Sen besvikelse. Men så nästa gång likadant. Dag 29. Hormonerna sprutar ur öronen. Övertid. Undergång. Va fa-an kommer den inte? Jag känner inte för någonting annat än att dra täcket över huvudet och somna om. I väntan på att den kommer. Jag ber dej hålla käften. För att sekunden senare be om din förlåtelse. Jag hatar mej själv. Det här är inte jag. Premenstruell spänning heter det. Vad då spänning? Jag kastar trosskyddet i pedalhinken och sätter inte in något nytt. Kanske kommer den då?
Dag 30. Kan det vara? Ett växande lugn inom mej. Helt plötsligt en glad tanke, mitt i allt det gråa. Nålarna mjuknar, löser upp sej och flyter bort med strömmen som flödar inom mej. Fördämningarna rämnar. En molande känsla som bara kan vara: Jaaaaaaaa! Äntligen är den här – mensen. Jag markerar i kalendern och räknar framåt: 1, 2, 3, 4…25. Till nästa gång. Men inte tänka på det nu. Dagen är den första och livet är nu. Jag stoppar in en tampong och kliver ut.
En text om hur knäppa jag och mina klasskompisar blev när vi fick mens
Mens
Ja, inte är det något vackert ord direkt. Men, tack gode gud för att jag var normal! En kompis till mig fick den inte förrän hon var 15. Hon gick omkring med ett paket bindor i skolväskan i tre år innan den äntligen kom, låtsades att hon hade mens för slippa vara utanför, delade ut bindor till den som behövde och så där.
Min egen mens fick jag på hösten i sexan, precis som de flesta andra tjejerna i klassen. En regnmulen morgon, en ljust rosa fläck i trosan. Var detta mensen? Eller hade jag plötsligt drabbats av en dödlig sjukdom? Blod i urinen, det kan vara farligt. Och mamma hade redan gått till jobbet. I skolan pratade jag med en kompis som jag visste redan hade fått den: ”Maria, jag kanske har fått mens...” Hon följde med mig till Konsum. Där köpte vi ett paket trosskydd som, skulle det visa sig, vek sig och skar in. För, menade jag, fläcken var liten och det var ju inte ens säkert att jag hade fått den riktiga mensen än.
Jag kommer ihåg att jag inte ville berätta för mamma, mest för att jag inte ville att hon skulle se på mig på ett nytt sätt. Jag ville förbli barn, i hennes ögon. Men min kompis övertygade mig om att jag var tvungen. ”Om du inte berättar för din mamma, måste du betala alla bindor och tamponger själv! Det är skitdyrt!”
Min uppmärksamhet fastnade vid ordet tampong. En attiralj, misstänkt lik en liten penis som man stack in på det hemliga stället. Jag var inte ens säker på att man kunde använda tampong när man var oskuld. Mycket misstroende frågade jag därför: ”Använder du tamponger?” Hon stirrade på mig. ”Ja. Mäh. Jaa!” Sedan skakade hon på huvudet som att hon försökte ruska av sig min enfald. ”Bindor är så krångliga.” Jag ville veta mer om det där, om hur man kan använda tampong om man är oskuld, för jag trodde väl typ att jag var i-hopväxt därnere. Men jag förstod att frågan skulle kunna få mig att framstå som en riktig dummerjöns. Så jag lät bli.
En efter en fick tjejerna i klassen mensen, och snart bildade vi en liten exklusiv klubb av mensinvigda. Toaletten i korridoren utanför vårt klassrum blev klubblokal. Mensgruppen höll koll på exakt vem som hade mens, och när. ”Det ligger en Libresse i papperskorgen. Vem är det som har mens?” Det kändes som att allting snurrade runt vår mens. På rasterna testade vi vattentätheten på olika bindor, precis som på TV3-reklamen, med karamellfärg och allt. De tjejer som inte hade fått mensen än, var som ett nyfiket hov. Deras närvaro fick oss andra att känna oss ännu mer utvalda. Vi talade till dem på ett sofistikerat sätt, förolämpningar förklädda till välvillighet: ”Var inte ledsen, vissa utvecklas helt enkelt senare än andra.”
Mensgalenskapen nådde sin kulmen en dag då Linda, en av tjejerna som inte hade fått den än, påstod att hon hade sett Johan i våran klass titta i våran menspapperskorg! Efter det var vi övertygade om att killarna kollade i papperskorgen för att se om någon av oss hade mens. Deras intresse för oss, var både pirrande och kränkande på samma gång. Vi valde att uppmärksamma att det var kränkande och planerade därför vår hämnd. Med en prinskorv från skolmatsalen, en portionsförpackning ketchup, och lite mörkt hår ofrivilligt donerat av en flatcoated retriever, iscensatte vi en kastrering i vår papperskorg. Det svåraste var att få korven, hundpälsen och ketchupen att se ut som en naturtrogen, avskuren pojkpenis med pubeshår och blod och allt. Vi jobbade hårt på det.
Tillslut kunde man med lite fantasi ana vad det skulle föreställa. Prinskorven var naturligtvis en symbolisk förolämpning, för redan i den åldern hade vi alla förstått att storleken faktiskt spelar roll (liten/dålig, stor/bra), även om merparten av oss inte förstod exakt vad det innebar. Vi var övertygade om att det skulle bli riktig uppståndelse när killarna fick se det där, så när ingenting alls hände, var det en besvikelse. Kanske hade vi haft fel hela tiden. Kanske hade killarna aldrig tittat i papperskorgen. Kanske var vi inte så intressanta som vi trodde. Intresset för mensen som fenomen mattades av ju fler tjejer som fick den. Kanske hade vi uttömt ämnet. Och när mensen hade blivit vardag, blev det snart dags att börja diskutera sexdebuter.
Ja, inte är det något vackert ord direkt. Men, tack gode gud för att jag var normal! En kompis till mig fick den inte förrän hon var 15. Hon gick omkring med ett paket bindor i skolväskan i tre år innan den äntligen kom, låtsades att hon hade mens för slippa vara utanför, delade ut bindor till den som behövde och så där.
Min egen mens fick jag på hösten i sexan, precis som de flesta andra tjejerna i klassen. En regnmulen morgon, en ljust rosa fläck i trosan. Var detta mensen? Eller hade jag plötsligt drabbats av en dödlig sjukdom? Blod i urinen, det kan vara farligt. Och mamma hade redan gått till jobbet. I skolan pratade jag med en kompis som jag visste redan hade fått den: ”Maria, jag kanske har fått mens...” Hon följde med mig till Konsum. Där köpte vi ett paket trosskydd som, skulle det visa sig, vek sig och skar in. För, menade jag, fläcken var liten och det var ju inte ens säkert att jag hade fått den riktiga mensen än.
Jag kommer ihåg att jag inte ville berätta för mamma, mest för att jag inte ville att hon skulle se på mig på ett nytt sätt. Jag ville förbli barn, i hennes ögon. Men min kompis övertygade mig om att jag var tvungen. ”Om du inte berättar för din mamma, måste du betala alla bindor och tamponger själv! Det är skitdyrt!”
Min uppmärksamhet fastnade vid ordet tampong. En attiralj, misstänkt lik en liten penis som man stack in på det hemliga stället. Jag var inte ens säker på att man kunde använda tampong när man var oskuld. Mycket misstroende frågade jag därför: ”Använder du tamponger?” Hon stirrade på mig. ”Ja. Mäh. Jaa!” Sedan skakade hon på huvudet som att hon försökte ruska av sig min enfald. ”Bindor är så krångliga.” Jag ville veta mer om det där, om hur man kan använda tampong om man är oskuld, för jag trodde väl typ att jag var i-hopväxt därnere. Men jag förstod att frågan skulle kunna få mig att framstå som en riktig dummerjöns. Så jag lät bli.
En efter en fick tjejerna i klassen mensen, och snart bildade vi en liten exklusiv klubb av mensinvigda. Toaletten i korridoren utanför vårt klassrum blev klubblokal. Mensgruppen höll koll på exakt vem som hade mens, och när. ”Det ligger en Libresse i papperskorgen. Vem är det som har mens?” Det kändes som att allting snurrade runt vår mens. På rasterna testade vi vattentätheten på olika bindor, precis som på TV3-reklamen, med karamellfärg och allt. De tjejer som inte hade fått mensen än, var som ett nyfiket hov. Deras närvaro fick oss andra att känna oss ännu mer utvalda. Vi talade till dem på ett sofistikerat sätt, förolämpningar förklädda till välvillighet: ”Var inte ledsen, vissa utvecklas helt enkelt senare än andra.”
Mensgalenskapen nådde sin kulmen en dag då Linda, en av tjejerna som inte hade fått den än, påstod att hon hade sett Johan i våran klass titta i våran menspapperskorg! Efter det var vi övertygade om att killarna kollade i papperskorgen för att se om någon av oss hade mens. Deras intresse för oss, var både pirrande och kränkande på samma gång. Vi valde att uppmärksamma att det var kränkande och planerade därför vår hämnd. Med en prinskorv från skolmatsalen, en portionsförpackning ketchup, och lite mörkt hår ofrivilligt donerat av en flatcoated retriever, iscensatte vi en kastrering i vår papperskorg. Det svåraste var att få korven, hundpälsen och ketchupen att se ut som en naturtrogen, avskuren pojkpenis med pubeshår och blod och allt. Vi jobbade hårt på det.
Tillslut kunde man med lite fantasi ana vad det skulle föreställa. Prinskorven var naturligtvis en symbolisk förolämpning, för redan i den åldern hade vi alla förstått att storleken faktiskt spelar roll (liten/dålig, stor/bra), även om merparten av oss inte förstod exakt vad det innebar. Vi var övertygade om att det skulle bli riktig uppståndelse när killarna fick se det där, så när ingenting alls hände, var det en besvikelse. Kanske hade vi haft fel hela tiden. Kanske hade killarna aldrig tittat i papperskorgen. Kanske var vi inte så intressanta som vi trodde. Intresset för mensen som fenomen mattades av ju fler tjejer som fick den. Kanske hade vi uttömt ämnet. Och när mensen hade blivit vardag, blev det snart dags att börja diskutera sexdebuter.
Mens i Sudan
Det var 2001 och jag kom för första gången till Khartoum - Sudan.
Måste erkänna att jag var ganska nervös inför resan. Vetskapen om det islamistiska styret kombinerat med min relativa okunskap om både landet och islam gjorde det inte lättare. Jag hade dock blivit vänligt instruerad av mina Sudanesiska vänner om vilka kläder jag skunde bära; Kjol gick bra, men bara om den var lång. Kortärmat var också okej, men inga bara axlar.
Och nej, -jag skulle inte behöva bära slöja.
När jag så kom till Sudan hade jag väskan full av anständiga kläder. Jag hade t.e.x köpt en vit långkjol med en ordentlig underkjol för att undvika genomskinlighet och den använde jag flitigt den första tiden. Positivt överraskad traskade jag omkring i Sudans huvudstad helt ofredat, i bekväma kläder och mitt röda hår fritt slängande över ryggen. Men så hörde jag plötsligt en oroad kvinnoröst bakom mig. "You have red colour!" Jag tog mig om håret och svarade att ja, jo det har jag ju. Tänkte att hon, som bar slöja, kanske hade blivit provocerad av mitt utsläppta hår. "No, no, down there!" Hon pekade på min rumpa som mycket riktigt hade färgats röd av blod.
Där stod jag mitt på gatan i Khartoum, tillräckligt uppseendeväckande som det var men nu dessutom i mensblodig kjol och en 10-15 minuters promenad tillbaka till hotellet. Det förklarade jag uppskärrat för kvinnan. "Kom" sa hon och drog in mig i hotellet Le Meridiens foayé alldeles intill. Där inne var det svalt och det fanns mjuka fåtöljer att sätta sig i utan att någon sa ifrån. Och där, till min stora förvåning, tog sig Salma -som hon visade sig heta, helt sonika av sig sin slöja, gav den till mig och satte sigsnabbt ned i en fåtölj med sitt svarta hår blottat. Hon sa att jag skulle vira den om rumpan, gå tillbaka till mitt hotell och sedan skynda mig tillbaka med hennes slöja -hon kunde ju inte gå ut annars!
Och det var så vi blev vänner.
Måste erkänna att jag var ganska nervös inför resan. Vetskapen om det islamistiska styret kombinerat med min relativa okunskap om både landet och islam gjorde det inte lättare. Jag hade dock blivit vänligt instruerad av mina Sudanesiska vänner om vilka kläder jag skunde bära; Kjol gick bra, men bara om den var lång. Kortärmat var också okej, men inga bara axlar.
Och nej, -jag skulle inte behöva bära slöja.
När jag så kom till Sudan hade jag väskan full av anständiga kläder. Jag hade t.e.x köpt en vit långkjol med en ordentlig underkjol för att undvika genomskinlighet och den använde jag flitigt den första tiden. Positivt överraskad traskade jag omkring i Sudans huvudstad helt ofredat, i bekväma kläder och mitt röda hår fritt slängande över ryggen. Men så hörde jag plötsligt en oroad kvinnoröst bakom mig. "You have red colour!" Jag tog mig om håret och svarade att ja, jo det har jag ju. Tänkte att hon, som bar slöja, kanske hade blivit provocerad av mitt utsläppta hår. "No, no, down there!" Hon pekade på min rumpa som mycket riktigt hade färgats röd av blod.
Där stod jag mitt på gatan i Khartoum, tillräckligt uppseendeväckande som det var men nu dessutom i mensblodig kjol och en 10-15 minuters promenad tillbaka till hotellet. Det förklarade jag uppskärrat för kvinnan. "Kom" sa hon och drog in mig i hotellet Le Meridiens foayé alldeles intill. Där inne var det svalt och det fanns mjuka fåtöljer att sätta sig i utan att någon sa ifrån. Och där, till min stora förvåning, tog sig Salma -som hon visade sig heta, helt sonika av sig sin slöja, gav den till mig och satte sigsnabbt ned i en fåtölj med sitt svarta hår blottat. Hon sa att jag skulle vira den om rumpan, gå tillbaka till mitt hotell och sedan skynda mig tillbaka med hennes slöja -hon kunde ju inte gå ut annars!
Och det var så vi blev vänner.
Ett till bidrag om menskopp!
Menskopp
Vad är en menskopp? En behållare av medicinskt rent silikon som sitter inne i slidan och samlar upp blodet. Ungefär var fjärde timme tar man ut och tömmer bort blodet i toaletten. Efter rengöring med vatten och ev tvål sätter man in menskoppen igen.
Har Ni tänkt på hur mycket pengar man egentligen lägger ut på tamponger och bindor genom åren? En menskopp kostar ungefär 300 kronor och har vid rätt skötsel tydligen en hållbarhet upp till 10 år. Man förvarar den förslagsvis i sin handväska i en egen vackert utformad liten sidenpåse och har den på så sätt alltid nära till hands.
Miljövänlig är den också då man bara tömmer innehållet i toan, tvättar av den och återanvänder. Inga stinkande kadaver som i dagar ligger i badrummets sophink och sprider likodör. Det låter väldigt enkelt det där med att bara dra ut och tömma men mina funderingar sträcker sig lite längre än hemmets lugna vrå.
Ponera att Du är på lokal! De nutida moderna danspalatsens damrum innefattar numera minimala bås som sällan är utrustade med både spegel och handfat. Allt för att minimera de gigantiska köer som ofta ringlar utanför. Spegel och handfat finns på utsidan.
Ponera att man lite lätt överförfriskad ska fatta tag i den lilla antennen på menskoppen och om aldrig annars så kanske ett baksug uppstår och "poff" så har innehållet exploderat över de vita byxorna.
Ponera sedan vidare att man ska vingla ut med den lilla koppen och skölja av den med tvål och vatten invid alla pudervippande och läppglansförbättrande systrar... ...bara för att uppfostrat ställa sig i kö igen för en vinglig återinsättning. Givetvis utan att spilla på sina speglande medsystrars festblåsor!
Vad är en menskopp? En behållare av medicinskt rent silikon som sitter inne i slidan och samlar upp blodet. Ungefär var fjärde timme tar man ut och tömmer bort blodet i toaletten. Efter rengöring med vatten och ev tvål sätter man in menskoppen igen.
Har Ni tänkt på hur mycket pengar man egentligen lägger ut på tamponger och bindor genom åren? En menskopp kostar ungefär 300 kronor och har vid rätt skötsel tydligen en hållbarhet upp till 10 år. Man förvarar den förslagsvis i sin handväska i en egen vackert utformad liten sidenpåse och har den på så sätt alltid nära till hands.
Miljövänlig är den också då man bara tömmer innehållet i toan, tvättar av den och återanvänder. Inga stinkande kadaver som i dagar ligger i badrummets sophink och sprider likodör. Det låter väldigt enkelt det där med att bara dra ut och tömma men mina funderingar sträcker sig lite längre än hemmets lugna vrå.
Ponera att Du är på lokal! De nutida moderna danspalatsens damrum innefattar numera minimala bås som sällan är utrustade med både spegel och handfat. Allt för att minimera de gigantiska köer som ofta ringlar utanför. Spegel och handfat finns på utsidan.
Ponera att man lite lätt överförfriskad ska fatta tag i den lilla antennen på menskoppen och om aldrig annars så kanske ett baksug uppstår och "poff" så har innehållet exploderat över de vita byxorna.
Ponera sedan vidare att man ska vingla ut med den lilla koppen och skölja av den med tvål och vatten invid alla pudervippande och läppglansförbättrande systrar... ...bara för att uppfostrat ställa sig i kö igen för en vinglig återinsättning. Givetvis utan att spilla på sina speglande medsystrars festblåsor!
Ingen hit..
Ok föreställ er följande: Du är 14 år och har på dig vita Scala jeans (men egentligen är det bara vanligt tyg..) och tycker du är skitball. Du är på fest och den coolaste killen vill att du sitter i hans knä. Plötsligt säger killen ”är det jag, eller är det blött på mitt ben?” och när du reser dig upp ser du att du inte bara blodat igenom dina vita jeans – utan även hans.
Sex+mens+fest=?
För något år sedan hade jag en hemmafest som gick ganska vilt till. Det var en tjej och en kille som stängde in sig i min lillebrors rum (som då var 6 år gammal) en vecka efter festen så kommer min lillebror utspringandes från sitt rum och skriker att han hittat en död råtta under sängen. Min mamma följer med honom in till sitt rum och kommer sedan ut med en mycket allvarlig min och konstaterar sedan argt att ingen får hålla på med sådana aktiviteter i ”Jespers” rum. Jag förstår inte först vad hon menar, men inser snart att det min lillebror hittat under sängen inte var en död råtta utan ii själva verket en blodig tampong.
Mens på bussen..
En gång när jag var 14 år och hade min andra eller tredje mens så pendlade jag med swebus mellan Stockholm och Göteborg. När vi precis skulle åka iväg från Stockholm klev det på en jättesnygg kille som såklart skulle sätta sig brevid mig. Jag satt längst in vid fönstret och vågade inte fråga om han kunde flytta på sig så att jag kunde gå på toaletten. När vi äntligen anländer till Göteborgs station upptäcker jag till min fasa att jag blödit igenom så att et blivit en stor fläck på sätet. Jag vet inte om den snygga killen märkte något men jag tyckte att det var så himla pinsamt.
Tips när man har extremt ont..
Jag hatar att ha mens, oftast. Jag får något så olidlig mensverk att jag näst intill vill ta livet av mig. På nätterna är det värst. Ibland så illa att jag måste lägga mig i fosterställning i duschen och låta vattenstrålen flöda med högsta tryck över min rygg. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Nej, fy tusan för mensvärk!
Tack fina du!
Jag har ingenting att säga om mens direkt.. Men jag tycker hela idén med the blood bible är sjukt bra! SLUTA TABULÄGGA MENS TJEJER!
Menskopp igen!
Jag har extremt mycket mens. Jag har prövat ALLT! Och då menar jag ALLT. Ingenting funkar och jag blöder ständigt igenom. Förrän den här fina uppfinningen kom – menskopp! Köp! Det är det bästa du lägger pengarna på i ditt liv.
Killar och mens?
Tänkte skriva några ord om det här med killars inställning till mens.. Hur kan de ens ha någon?! De sitter där och gnäller för att vi ber om massage. Tig och gör som vi säger! Vill vi ha choklad mitt i natten – fixa det. Vill ni ha fotmassage i en kvart – ge oss det. Vill vi att du ska dra åt helvete och lämna oss i fred – gör INTE det. Svårare än så är det inte ;-)
Mens bara är
Jag är mest neutral till det här med mens – jag känner inget speciellt. Det är bara någonting som händer med kroppen. Jag bryr mig inte om varför och låter inte mitt liv styras av det. Jag känner mig varken fulare eller snyggare. Det bara är.
"Rör mig inte, jag har mens"
När jag har mens vägrar jag låta min pojkvän röra mig. Alls. Inga kramar eller någonting. Jag är en bitch. Jag vill inte ha närkontakt överhuvudtaget. Jag skriker och gormar och lyssnar inte på någon.
ilovemens
Jag älskar att ha mens! Jag känner mig inte alls ful eller tjock eller allt vad alla säger. Jag känner mig som en kvinna, och det är den bästa känslan som finns.
ilovemens
Jag älskar att ha mens! Jag känner mig inte alls ful eller tjock eller allt vad alla säger. Jag känner mig som en kvinna, och det är den bästa känslan som finns.
