Väntan på den första dagen
Dag 25-27. Det börjar ofta med en gnagande irritation. Tjejen som slickar, sörplar och smackar i sig sin glass i tunnelbanan. Ljuden äter sej in i mina celler och jag leker med tanken att trycka in hela glassen med pinne och allt långt ner i halsen så hon blir tyst. Jag irriteras över nycklarna som försvinner långt ner i väskan, och jag irriteras över väskan som halkar ner från axeln. Jag irriteras på vad mannen säger och hur han säger det. På det han säger och på det han inte säger. Jag irriteras på smulorna som ligger kvar på frukostbordet. Och på disktrasan som luktar surt. Huvudet är fullt av små vassa nålar som sticker mej och sticker alla i min närhet. Jag öppnar munnen och ut kommer elaka ord. Fast egentligen vill jag gråta. Jag skriker att du ska gå och lämna mej ifred. Men egentligen vill jag att du håller om mej, vyssjar mej och säger att jag duger precis som jag är. Och säger till mej att allt kommer bli bra igen. Jag som andra dagar är full av ord som vill ut blir en annan person. Jag låtsas att inte se dej när jag möter dej på gatan och ringer du så svarar jag inte. Jag vill vara ensam.
Dag 28. Väntan, längtan. När jag var liten och vi skulle få gäster satt jag och mina systrar ofta på väntstenen uppe vid vägen. Vi följde grusvägen med blicken långt bort där den försvann i ett krön. När vi väntade där brukade vi skoja genom att lura varandra. ”Nu kommer dom! Inte.” Dag tjugoåtta känns precis så. Fast mycket otåligare. En krypande rastlös väntan på den enda lösningen på mitt lidande. Att dra ner trosorna på toaletten är som att skrapa en trisslott. Först lite hopp. Sen besvikelse. Men så nästa gång likadant. Dag 29. Hormonerna sprutar ur öronen. Övertid. Undergång. Va fa-an kommer den inte? Jag känner inte för någonting annat än att dra täcket över huvudet och somna om. I väntan på att den kommer. Jag ber dej hålla käften. För att sekunden senare be om din förlåtelse. Jag hatar mej själv. Det här är inte jag. Premenstruell spänning heter det. Vad då spänning? Jag kastar trosskyddet i pedalhinken och sätter inte in något nytt. Kanske kommer den då?
Dag 30. Kan det vara? Ett växande lugn inom mej. Helt plötsligt en glad tanke, mitt i allt det gråa. Nålarna mjuknar, löser upp sej och flyter bort med strömmen som flödar inom mej. Fördämningarna rämnar. En molande känsla som bara kan vara: Jaaaaaaaa! Äntligen är den här – mensen. Jag markerar i kalendern och räknar framåt: 1, 2, 3, 4…25. Till nästa gång. Men inte tänka på det nu. Dagen är den första och livet är nu. Jag stoppar in en tampong och kliver ut.
Dag 28. Väntan, längtan. När jag var liten och vi skulle få gäster satt jag och mina systrar ofta på väntstenen uppe vid vägen. Vi följde grusvägen med blicken långt bort där den försvann i ett krön. När vi väntade där brukade vi skoja genom att lura varandra. ”Nu kommer dom! Inte.” Dag tjugoåtta känns precis så. Fast mycket otåligare. En krypande rastlös väntan på den enda lösningen på mitt lidande. Att dra ner trosorna på toaletten är som att skrapa en trisslott. Först lite hopp. Sen besvikelse. Men så nästa gång likadant. Dag 29. Hormonerna sprutar ur öronen. Övertid. Undergång. Va fa-an kommer den inte? Jag känner inte för någonting annat än att dra täcket över huvudet och somna om. I väntan på att den kommer. Jag ber dej hålla käften. För att sekunden senare be om din förlåtelse. Jag hatar mej själv. Det här är inte jag. Premenstruell spänning heter det. Vad då spänning? Jag kastar trosskyddet i pedalhinken och sätter inte in något nytt. Kanske kommer den då?
Dag 30. Kan det vara? Ett växande lugn inom mej. Helt plötsligt en glad tanke, mitt i allt det gråa. Nålarna mjuknar, löser upp sej och flyter bort med strömmen som flödar inom mej. Fördämningarna rämnar. En molande känsla som bara kan vara: Jaaaaaaaa! Äntligen är den här – mensen. Jag markerar i kalendern och räknar framåt: 1, 2, 3, 4…25. Till nästa gång. Men inte tänka på det nu. Dagen är den första och livet är nu. Jag stoppar in en tampong och kliver ut.
Kommentarer
Trackback
