En text om hur knäppa jag och mina klasskompisar blev när vi fick mens
Mens
Ja, inte är det något vackert ord direkt. Men, tack gode gud för att jag var normal! En kompis till mig fick den inte förrän hon var 15. Hon gick omkring med ett paket bindor i skolväskan i tre år innan den äntligen kom, låtsades att hon hade mens för slippa vara utanför, delade ut bindor till den som behövde och så där.
Min egen mens fick jag på hösten i sexan, precis som de flesta andra tjejerna i klassen. En regnmulen morgon, en ljust rosa fläck i trosan. Var detta mensen? Eller hade jag plötsligt drabbats av en dödlig sjukdom? Blod i urinen, det kan vara farligt. Och mamma hade redan gått till jobbet. I skolan pratade jag med en kompis som jag visste redan hade fått den: ”Maria, jag kanske har fått mens...” Hon följde med mig till Konsum. Där köpte vi ett paket trosskydd som, skulle det visa sig, vek sig och skar in. För, menade jag, fläcken var liten och det var ju inte ens säkert att jag hade fått den riktiga mensen än.
Jag kommer ihåg att jag inte ville berätta för mamma, mest för att jag inte ville att hon skulle se på mig på ett nytt sätt. Jag ville förbli barn, i hennes ögon. Men min kompis övertygade mig om att jag var tvungen. ”Om du inte berättar för din mamma, måste du betala alla bindor och tamponger själv! Det är skitdyrt!”
Min uppmärksamhet fastnade vid ordet tampong. En attiralj, misstänkt lik en liten penis som man stack in på det hemliga stället. Jag var inte ens säker på att man kunde använda tampong när man var oskuld. Mycket misstroende frågade jag därför: ”Använder du tamponger?” Hon stirrade på mig. ”Ja. Mäh. Jaa!” Sedan skakade hon på huvudet som att hon försökte ruska av sig min enfald. ”Bindor är så krångliga.” Jag ville veta mer om det där, om hur man kan använda tampong om man är oskuld, för jag trodde väl typ att jag var i-hopväxt därnere. Men jag förstod att frågan skulle kunna få mig att framstå som en riktig dummerjöns. Så jag lät bli.
En efter en fick tjejerna i klassen mensen, och snart bildade vi en liten exklusiv klubb av mensinvigda. Toaletten i korridoren utanför vårt klassrum blev klubblokal. Mensgruppen höll koll på exakt vem som hade mens, och när. ”Det ligger en Libresse i papperskorgen. Vem är det som har mens?” Det kändes som att allting snurrade runt vår mens. På rasterna testade vi vattentätheten på olika bindor, precis som på TV3-reklamen, med karamellfärg och allt. De tjejer som inte hade fått mensen än, var som ett nyfiket hov. Deras närvaro fick oss andra att känna oss ännu mer utvalda. Vi talade till dem på ett sofistikerat sätt, förolämpningar förklädda till välvillighet: ”Var inte ledsen, vissa utvecklas helt enkelt senare än andra.”
Mensgalenskapen nådde sin kulmen en dag då Linda, en av tjejerna som inte hade fått den än, påstod att hon hade sett Johan i våran klass titta i våran menspapperskorg! Efter det var vi övertygade om att killarna kollade i papperskorgen för att se om någon av oss hade mens. Deras intresse för oss, var både pirrande och kränkande på samma gång. Vi valde att uppmärksamma att det var kränkande och planerade därför vår hämnd. Med en prinskorv från skolmatsalen, en portionsförpackning ketchup, och lite mörkt hår ofrivilligt donerat av en flatcoated retriever, iscensatte vi en kastrering i vår papperskorg. Det svåraste var att få korven, hundpälsen och ketchupen att se ut som en naturtrogen, avskuren pojkpenis med pubeshår och blod och allt. Vi jobbade hårt på det.
Tillslut kunde man med lite fantasi ana vad det skulle föreställa. Prinskorven var naturligtvis en symbolisk förolämpning, för redan i den åldern hade vi alla förstått att storleken faktiskt spelar roll (liten/dålig, stor/bra), även om merparten av oss inte förstod exakt vad det innebar. Vi var övertygade om att det skulle bli riktig uppståndelse när killarna fick se det där, så när ingenting alls hände, var det en besvikelse. Kanske hade vi haft fel hela tiden. Kanske hade killarna aldrig tittat i papperskorgen. Kanske var vi inte så intressanta som vi trodde. Intresset för mensen som fenomen mattades av ju fler tjejer som fick den. Kanske hade vi uttömt ämnet. Och när mensen hade blivit vardag, blev det snart dags att börja diskutera sexdebuter.
Ja, inte är det något vackert ord direkt. Men, tack gode gud för att jag var normal! En kompis till mig fick den inte förrän hon var 15. Hon gick omkring med ett paket bindor i skolväskan i tre år innan den äntligen kom, låtsades att hon hade mens för slippa vara utanför, delade ut bindor till den som behövde och så där.
Min egen mens fick jag på hösten i sexan, precis som de flesta andra tjejerna i klassen. En regnmulen morgon, en ljust rosa fläck i trosan. Var detta mensen? Eller hade jag plötsligt drabbats av en dödlig sjukdom? Blod i urinen, det kan vara farligt. Och mamma hade redan gått till jobbet. I skolan pratade jag med en kompis som jag visste redan hade fått den: ”Maria, jag kanske har fått mens...” Hon följde med mig till Konsum. Där köpte vi ett paket trosskydd som, skulle det visa sig, vek sig och skar in. För, menade jag, fläcken var liten och det var ju inte ens säkert att jag hade fått den riktiga mensen än.
Jag kommer ihåg att jag inte ville berätta för mamma, mest för att jag inte ville att hon skulle se på mig på ett nytt sätt. Jag ville förbli barn, i hennes ögon. Men min kompis övertygade mig om att jag var tvungen. ”Om du inte berättar för din mamma, måste du betala alla bindor och tamponger själv! Det är skitdyrt!”
Min uppmärksamhet fastnade vid ordet tampong. En attiralj, misstänkt lik en liten penis som man stack in på det hemliga stället. Jag var inte ens säker på att man kunde använda tampong när man var oskuld. Mycket misstroende frågade jag därför: ”Använder du tamponger?” Hon stirrade på mig. ”Ja. Mäh. Jaa!” Sedan skakade hon på huvudet som att hon försökte ruska av sig min enfald. ”Bindor är så krångliga.” Jag ville veta mer om det där, om hur man kan använda tampong om man är oskuld, för jag trodde väl typ att jag var i-hopväxt därnere. Men jag förstod att frågan skulle kunna få mig att framstå som en riktig dummerjöns. Så jag lät bli.
En efter en fick tjejerna i klassen mensen, och snart bildade vi en liten exklusiv klubb av mensinvigda. Toaletten i korridoren utanför vårt klassrum blev klubblokal. Mensgruppen höll koll på exakt vem som hade mens, och när. ”Det ligger en Libresse i papperskorgen. Vem är det som har mens?” Det kändes som att allting snurrade runt vår mens. På rasterna testade vi vattentätheten på olika bindor, precis som på TV3-reklamen, med karamellfärg och allt. De tjejer som inte hade fått mensen än, var som ett nyfiket hov. Deras närvaro fick oss andra att känna oss ännu mer utvalda. Vi talade till dem på ett sofistikerat sätt, förolämpningar förklädda till välvillighet: ”Var inte ledsen, vissa utvecklas helt enkelt senare än andra.”
Mensgalenskapen nådde sin kulmen en dag då Linda, en av tjejerna som inte hade fått den än, påstod att hon hade sett Johan i våran klass titta i våran menspapperskorg! Efter det var vi övertygade om att killarna kollade i papperskorgen för att se om någon av oss hade mens. Deras intresse för oss, var både pirrande och kränkande på samma gång. Vi valde att uppmärksamma att det var kränkande och planerade därför vår hämnd. Med en prinskorv från skolmatsalen, en portionsförpackning ketchup, och lite mörkt hår ofrivilligt donerat av en flatcoated retriever, iscensatte vi en kastrering i vår papperskorg. Det svåraste var att få korven, hundpälsen och ketchupen att se ut som en naturtrogen, avskuren pojkpenis med pubeshår och blod och allt. Vi jobbade hårt på det.
Tillslut kunde man med lite fantasi ana vad det skulle föreställa. Prinskorven var naturligtvis en symbolisk förolämpning, för redan i den åldern hade vi alla förstått att storleken faktiskt spelar roll (liten/dålig, stor/bra), även om merparten av oss inte förstod exakt vad det innebar. Vi var övertygade om att det skulle bli riktig uppståndelse när killarna fick se det där, så när ingenting alls hände, var det en besvikelse. Kanske hade vi haft fel hela tiden. Kanske hade killarna aldrig tittat i papperskorgen. Kanske var vi inte så intressanta som vi trodde. Intresset för mensen som fenomen mattades av ju fler tjejer som fick den. Kanske hade vi uttömt ämnet. Och när mensen hade blivit vardag, blev det snart dags att börja diskutera sexdebuter.
Kommentarer
Trackback
