ilovemens

Plötsligt känns allt så himla tråkigt och lite ledsamt. Näe, det är inget vidare det här livet. Egentligen är ju allt som vanligt och inget speciellt har hänt, men läppen är farligt darrande när kompisen meddelar att vi inte kan ses på kvällen och det känns som en katastrofal motgång att jag missar tunnelbanan och måste vänta 7 minuter på nästa. Sen sitter jag där i soffan och kollar in i väggen. Det är så synd om mig. Ringer en kompis. Pratar om hur trist allt är, och så påminner hon mig. ”Men du, nu är du ju sådär nere för ingenting igen. Du ska inte ha mens snart?”

 Och som varje gång (jag har ju ändå haft mens i 17 år, så man tycker att man borde lära sig) inser jag – haha, det är ju inga problem! Det är ju bara pms-humöret som spökar. Sen kommer mensen äntligen. Kroppen funkar som den ska. Tack lilla kropp, du är ganska bra du, tänker jag. Slänger det dåliga humöret i papperskorgen tillsammans med tampongförpackningen.