ilovemens

 Det var fel från början, helt åt helvete fel. Vi hade ett dödsfall i familjen och jag sökte tröst hos en kompis eftersom jag bor långt ifrån Sverige och sorgehuset. Vi söp oss fulla på gin o tonics och sjöng elvislåtar högt. Tre veckor senare skyllde jag den uteblivna mensen pa ALLT utom graviditet; dödsfall, flängade mellan England och Sverige, julstress, jobbstress, jaa du vet…. The big red - any day now! Sen följde många och långa diskussioner med sjuksystrar och doktorn och kompisar och naturligtvis denne som funnits där för mig en kall och deppig kväll i november. Är det såhär det ska vara? Jag är 24, kanske man ska passa på nu då? Men allt var fel; killen, min livssituation, även min attityd i allmänhet. Jag gick igenom en abort som var obehaglig, gjorde ont och fick mig att tänka över både gamla planer och mina nya framtidsvisioner. Har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra med resten av livet, men bebis kan jag inte ha nu. Att göra abort är ett av de bästa besluten jag tagit i hela mitt liv, för nu har jag min frihet tillbaka. Redan en timme efter ingreppet satt jag öm och trasig i en taxi pa väg hem i vintermörkret, ringde min syster och sa: nu är jag fri. Jag var så lättad!

Jag vill gärna ha barn i framtiden och jag är så tacksam över att mina kroppsfunktioner fungerar normalt. Men den där gången var inte rätt tillfälle. Varenda månad när mensen kommer är jag lycklig och skitglad över att jag ar kvinna och jag har valmöjligheter. Mens = frihet.