till mensboken!
Året var 1990, det var Valborgsmässoafton, jag gick i klass 6 B och fick till min stora sorg min första mens. Jag svor över att vara tjej och försökte förgäves förhandla med Gud om att slippa eländet. Mamma fick inget veta men visste nog ändå. jag vågade inte köpa bindor utan tog från mamma eller, herregud, gjorde egna av toalettpapper! (Något som absolut inte skulle fungera idag då mensen är väldigt riklig).
Någon gång i klass 7 gjorde vår klass en cykelutflykt och jag hade ju givetvis mens just denna dag. När jag cyklade råkade min toalettpappersbinda hamna lite snett och eftersom jag upplevde det som obehagligt tog jag bort den och kastade papperet i diket längs med cykelvägen. Efter ett litet tag kommer vår lärare cyklande bakom mig och min kompis. I handen håller hon mitt blodiga papper och frågar:
- Har ni tappat något tjejer?
Jag skämdes som en hund men förnekade det hela. Aldrig att jag skulle ha erkänt att menspappret var mitt!
En dag i slutet av klass 7 får väl min mamma nog av blodiga trosor i tvätten och frågar mig om jag använder bindor överhuvudtaget. Skamset medger jag att så icke är fallet men efter denna lilla "konfrontation" lade jag av med toalettpappersvarianten och övergick till äkta vara.
Men den riktiga bindan var kanske inte alltid heller så bra, blodet kunde komma utanför den också vilket var något jag fick erfara på gymnasiet.
En eftermiddag satt jag ensam i datasalen och hade mens. Blodet flödade men jag hade glömt att ta med en extra binda och trodde väl att jag skulle klara mig. Helt plötsligt får jag en hemsk aning inombords. Jag reser mig upp och stirrar på stolen jag suttit på. Till min fasa ser jag att jag har blodat ner sitsen, en stor röd fläck har färgat ner tyget. I vild panik byter jag stol och gömmer den nerblodade längst ner i datasalen, vid bordet som ingen kommer att gå till hoppas jag. Sedan knyter jag min kofta runt höfterna och rusar till toaletterna där jag lägger in toalettpapper (favorit i repris!) ovanpå den blodiga bindan. Jag ser det som ett tillfälligt extraskydd. Efter detta går jag tillbaka till datasalen för att avsluta mitt arbete.
Under tiden jag gör det kommer en lärare in och tro det eller ej men han går ner till bordet som har den blodiga stolen vid sig! Jag ser i ögonvrån att han har upptäckt fläcken och att han tittar åt mitt håll. Han säger dock inget, tack och lov. Jag har hunnit stänga ner datorn och skamset skyndar jag mig bort från datorsalen och skolan för att snabbt gå hem till rena kläder och en ny binda.
Är än i denna dag rädd för att det ska blöda igenom.
Jag minns särskilt den där känslan av längtan som var så stark. Längtan efter allt det där som man inte visste något om.
Jag var dessutom relativt sen med det mesta vilket inte gjorde den här längtan mindre. Men så en dag när jag var hemma hos min bästis S så hände det. Jag hade äntligen fått mens! En ny värld öppnade sig och jag botaniserade flitigt bland mens skydd och fastnade för som så många andra tonårstjejer för en binda i dyr plastig jeansförpackning! Om jag bara hade vetat då hur mycket jag skulle komma att hata dessa bindor, men just då var jag bara lycklig och ett steg närmare den ofattbart spännande vuxenvärlden. Som många andra unga så var jag aktiv inom idrott och då framförallt fotboll. Bindan var min följeslagare .
Tampong var inte till att tänka på, den gick helt enkelt inte att få dit. Den lustfyllda fotbollen blev så småningom till en mardröm varje månad då det var dags för mens. Bindan var hela tiden i vägen och det kändes som om man hade en stor blöja, som dessutom hela tiden hamnade fel. Åh vad jag hatade det. Jag köpte förvisso fler tamponger än genomsnittet under denna tiden. Granskade tampong bruksanvisningar och gjorde allt i min makt för att få det att fungera med tampong. Funderade på vad som var fel med mig, det kom ju faktiskt ut något där, dessutom i ganska smärtsamma rikliga mängder. Då borde man ju rent praktiskt faktiskt få in något också?
Efter några år tog jag mod till mig och gick i väg till ungdomsmottagningen, som jag tidigare hade varit i kontakt med för att hör och häpna; skaffa p piller. Jag hade skaffat dessa för att minska mina mens smärtor, mängden och för att kunna skjuta upp mensen inför viktiga matcher. Det skälet angav jag inte för min gynekolog utan hade helt enkelt sagt att jag hade pojkvän! Snacka om att måla in sig i ett hörn. Det som fick mig att fatta mod och gå till ungdomsmottagningen var en liten liten notis om detta problem i en tjejtidning.
Väl där fick jag då äntligen pressat ur mig mitt besvär och då undersökt. De hade aldrig sett något liknande och de var helt fascinerade. Kände mig som en freakshow. Det blev operation med sövning och inte ens då berättade jag detta för någon. Jag skämdes enormt. Tog ensam bussen hem, yr av narkosen men ack så lycklig. Nu äntligen skulle även jag ha valmöjligheten mellan både binda och tampong. Nu är man tillfreds med sin mens och faktiskt glad när den kommer, att den kommer och på utsatt tid. En sant tecken att man fungerar och att allt är som det skall. / Sandra
Ps: Kanske inte hamnar under världens roligaste kategorin. Kände ändå att jag ville bidra med min mens historia för tyvärr är det så att det fortfarande inte pratas om detta "problem" eller denna " missbildning" som det också kallas särskilt ofta eller aldrig? Kram S
Tampong var inte till att tänka på, den gick helt enkelt inte att få dit. Den lustfyllda fotbollen blev så småningom till en mardröm varje månad då det var dags för mens. Bindan var hela tiden i vägen och det kändes som om man hade en stor blöja, som dessutom hela tiden hamnade fel. Åh vad jag hatade det. Jag köpte förvisso fler tamponger än genomsnittet under denna tiden. Granskade tampong bruksanvisningar och gjorde allt i min makt för att få det att fungera med tampong. Funderade på vad som var fel med mig, det kom ju faktiskt ut något där, dessutom i ganska smärtsamma rikliga mängder. Då borde man ju rent praktiskt faktiskt få in något också?
Efter några år tog jag mod till mig och gick i väg till ungdomsmottagningen, som jag tidigare hade varit i kontakt med för att hör och häpna; skaffa p piller. Jag hade skaffat dessa för att minska mina mens smärtor, mängden och för att kunna skjuta upp mensen inför viktiga matcher. Det skälet angav jag inte för min gynekolog utan hade helt enkelt sagt att jag hade pojkvän! Snacka om att måla in sig i ett hörn. Det som fick mig att fatta mod och gå till ungdomsmottagningen var en liten liten notis om detta problem i en tjejtidning.
Väl där fick jag då äntligen pressat ur mig mitt besvär och då undersökt. De hade aldrig sett något liknande och de var helt fascinerade. Kände mig som en freakshow. Det blev operation med sövning och inte ens då berättade jag detta för någon. Jag skämdes enormt. Tog ensam bussen hem, yr av narkosen men ack så lycklig. Nu äntligen skulle även jag ha valmöjligheten mellan både binda och tampong. Nu är man tillfreds med sin mens och faktiskt glad när den kommer, att den kommer och på utsatt tid. En sant tecken att man fungerar och att allt är som det skall. / Sandra
Ps: Kanske inte hamnar under världens roligaste kategorin. Kände ändå att jag ville bidra med min mens historia för tyvärr är det så att det fortfarande inte pratas om detta "problem" eller denna " missbildning" som det också kallas särskilt ofta eller aldrig? Kram S
Pinsammaste menshändelsen:
Cypern, underbar strand och jag gick vid vattenbrynet och bara njöt. Då märkte jag att folk tittade på mig mer än vanligt. Huvuden vändes och alla log. "Ja, jag ser nog ganska skaplig ut" tänkte jag och sträckte på mig. Självförtroendet växte. Jag är nog en sån där..sexgudinna eller nåt, vilket passar perfekt på stranden där Afrodite sägs ha dykt upp, tänkte jag leende.
Började gå lite långsammare, lite..sexy. Slängde med håret och fuktade läpparna. Folk tittade och log. Mot mig och mot varann. I knew it I knew it! Den här bikinin rockar!
Efter 10-15 minuter tittade jag ner. Och märkte att tampongsnöret hängde ut i grenen. Skit också!
Började gå lite långsammare, lite..sexy. Slängde med håret och fuktade läpparna. Folk tittade och log. Mot mig och mot varann. I knew it I knew it! Den här bikinin rockar!
Efter 10-15 minuter tittade jag ner. Och märkte att tampongsnöret hängde ut i grenen. Skit också!
TÄVLA OM GRYMMA PRISER NU!
Kom igen nu och berätta om era roligaste menshändelser för oss, den roligaste berättelsen vinner grymma priser! För att tävla maila ditt bidrag till [email protected]. LYCKA TILL!
Tankar om mens
När jag hör ordet mens börjar min hjärna arbeta på högvarv. Hur många dagar är det kvar innan helvetet bryter loss igen? Hur länge är det kvar tills jag önskar att jag vore en kille i stället. För mig innebär mens obeskrivliga smärtor. Det hugger i magen och nedre delen av ryggen. Jag svimmar och mår illa. Det snurrar och susar i huvudet och värker i hela kroppen. Killar, ni vet inte hur bra ni har det! Tänk om man fick slippa det här och utan att skämmas slänga sig på soffan, rapa och klia sig i skrevet istället.
Men när jag tänker efter så är det bara en vecka i månaden. De resterande tre veckorna älskar jag att vara tjej. Vi lever längre, vi är bättre på att lyssna och bättre på att ratta bilen ute i trafiken. Och erkänn, världen skulle inte vara vad den är idag utan oss tjejer. Männen kan tro vad de vill, men det är tack vare oss som vi lever i en underbar värld, en karl hade aldrig grejat det.
Så okej då, om en helvetes-vecka i månaden är vad jag måste betala för att vara tjej så är det värt det. Jag skulle aldrig offra girl-powern för att få slänga mig på soffan och släppa en fjärt. Tänk bara på hur illa det luktar!
Men när jag tänker efter så är det bara en vecka i månaden. De resterande tre veckorna älskar jag att vara tjej. Vi lever längre, vi är bättre på att lyssna och bättre på att ratta bilen ute i trafiken. Och erkänn, världen skulle inte vara vad den är idag utan oss tjejer. Männen kan tro vad de vill, men det är tack vare oss som vi lever i en underbar värld, en karl hade aldrig grejat det.
Så okej då, om en helvetes-vecka i månaden är vad jag måste betala för att vara tjej så är det värt det. Jag skulle aldrig offra girl-powern för att få slänga mig på soffan och släppa en fjärt. Tänk bara på hur illa det luktar!
Afrika-mens, Monster, Mens-balans, Urmoder, Error i hjärnan, Bords-mens
I vissa länder i Afrika får kvinnorna röka ut "hönan" (läs vaginan) som rengöring eller stå bakom hyddan och låta blodet rinna ut. My God!
Jag är glad att jag har svensk mens! Jag är ett pms-monster. Tror att jag skulle kunna begå brott ibland. Det är som att jag blir besatt av onda krafter. Ett slags premonstruellt syndrom. Mensen sägs påverka balansen. Jo, tack. Jag går vingligt, blir smidig som en flodhäst, vilket gör att jag går in i saker hela tiden. Har sönder saker också. Yoga är inte att tänka på. Då ramlar jag ihop i en hög. Minnet sviker mig. I samtal kan min hjärna lätt dö ut. Orden är bara borta. Jag famlar och svär. Arg på mig själv för att inte kommer på det rätta ordet. Sluddrandet gör det inte bättre heller.
Samtidigt kan jag bli en URMODER! Starkare än någonsin. Känner mig likt en svart och stark kvinna som stolt månar om sin familj. Värken i magen omvandlar jag till ett rovdjurs krafter och styrka. Jag blottar inte min strupe utan visar vem som är högst upp i hierarkin. Som lärare är det förödande med mens vid lektionstillfällen. Basic grundläggande saker i grammatik försvinner. What the hell!!! Total BLACK-OUT. Jag svamlar fort förbi det som ska sägas och sätter eleverna i eget arbete.
När jag var liten flicka minns jag att jag råkade bloda ner en av mormors stolsdynor. Mormor hade besök och jag satt med vid bordet. Kände att något inte stämde. Det forsade för mycket mellan benen. Jag vågade inte lämna stolen utan satt där i flera timmar. När sedan besöket hade åkt hem tittade jag försynt ner mellan benen och såg det mörkröda blodet som hade färgat av sig på stolskudden. Mormor blev inte arg. Min snälla mormor.
Det här var några av mina tankar kring mens.
Jag är glad att jag har svensk mens! Jag är ett pms-monster. Tror att jag skulle kunna begå brott ibland. Det är som att jag blir besatt av onda krafter. Ett slags premonstruellt syndrom. Mensen sägs påverka balansen. Jo, tack. Jag går vingligt, blir smidig som en flodhäst, vilket gör att jag går in i saker hela tiden. Har sönder saker också. Yoga är inte att tänka på. Då ramlar jag ihop i en hög. Minnet sviker mig. I samtal kan min hjärna lätt dö ut. Orden är bara borta. Jag famlar och svär. Arg på mig själv för att inte kommer på det rätta ordet. Sluddrandet gör det inte bättre heller.
Samtidigt kan jag bli en URMODER! Starkare än någonsin. Känner mig likt en svart och stark kvinna som stolt månar om sin familj. Värken i magen omvandlar jag till ett rovdjurs krafter och styrka. Jag blottar inte min strupe utan visar vem som är högst upp i hierarkin. Som lärare är det förödande med mens vid lektionstillfällen. Basic grundläggande saker i grammatik försvinner. What the hell!!! Total BLACK-OUT. Jag svamlar fort förbi det som ska sägas och sätter eleverna i eget arbete.
När jag var liten flicka minns jag att jag råkade bloda ner en av mormors stolsdynor. Mormor hade besök och jag satt med vid bordet. Kände att något inte stämde. Det forsade för mycket mellan benen. Jag vågade inte lämna stolen utan satt där i flera timmar. När sedan besöket hade åkt hem tittade jag försynt ner mellan benen och såg det mörkröda blodet som hade färgat av sig på stolskudden. Mormor blev inte arg. Min snälla mormor.
Det här var några av mina tankar kring mens.
En lista om mens
En lista på saker som jag önskar att jag hade vetat när jag fick min första mens:
Ibland blöder man jättemycket och ibland nästan inget, och det är inget konstigt med det.
Ibland har man mens bara tre dagar och ibland sju eller åtta, det är heller inget konstigt.
Det är inte ok att skylla på att man är sur för att man har mens för det behöver man inte vara.
Om man har ont kan man ta en Ipren och äta något med mycket socker i så går det över.
Man behöver inte alls låta bli att bada bara för att man blöder eftersom det finns tamponger. Och alla kan använda tampong, teens också.
Man kan ha sex när man har mens.
Hallå please bara avdramatisera alltihop, det är ingen stor grej!
Att ha mens är inte så besvärligt!
Man tänker inte ofta på det. Ingen ide att grubbla eller gorma eller tycka att det är jobbigt. Tjejer har mens och så är det!
Under de tre första mensdagarna: köpa litervis med coca cola, frossa i marabou chokladkakor och ät kokosbollar. Allt som har socker och choklad i sig går bra! Sätter du i bindan/tampongen på rätt sätt och byter ofta så blöder man inte igenom.
De första gångerna du sätter in en tampong så kan du ha en binda i trosorna också, bara för att vara på det säkra. Och deet är inte pinsamt att ha mens! alla har, kommer få eller har haft mens!
Hoppas eran mensupplevelse blir lite bätre av detta! kram Linn 18 år.
Under de tre första mensdagarna: köpa litervis med coca cola, frossa i marabou chokladkakor och ät kokosbollar. Allt som har socker och choklad i sig går bra! Sätter du i bindan/tampongen på rätt sätt och byter ofta så blöder man inte igenom.
De första gångerna du sätter in en tampong så kan du ha en binda i trosorna också, bara för att vara på det säkra. Och deet är inte pinsamt att ha mens! alla har, kommer få eller har haft mens!
Hoppas eran mensupplevelse blir lite bätre av detta! kram Linn 18 år.
Mensigt textbidrag
”Alltså. Ska det vara så här?” Säger jag tydligen ganska ofta. Min kollega har börjat påpeka det och fnissar varje gång om att jag måste ta över Plus när Sverker går i pension. Inte mig emot.
Vi kan säga att jag redan börjat öva. Häromdagen mejlade jag ett stort läkemedelsföretag efter att ha läst en artikel: ”Jag undrar vad som sker på fronten utveckling av p-piller för den svenska marknaden. Har tidigare läst om att ni bland annat har ett garanterat blödningsfritt piller på väg. Hur går det? Hur ser tidsplanen ut?”
De svarade: ”Vi har inget sådant preparat som är godkänt i Sverige. Hoppas att du fick svar på din fråga.” Alla som tycker att jag fick svar på någon enda av mina frågor, räck upp handen nu. (Alltså. Ska det vara så här?)
Om mens vore något som drabbade män är jag övertygad om att det redan funnits ofarliga och biverkningsfria läkemedel som helt eliminerade åbäket men ändå möjliggjorde full kontroll över eventuell graviditetsrisk. Eller också hade mens varit avdramatiserat och det var fullkomligt naturligt att en vecka i månaden gå runt med blodiga kläder utan minsta skam. Alla stolar i alla offentliga lokaler skulle ha blodfläckar. Jag tror mest på det förstnämnda. Men nu råkar mens vara nåt som drabbar kvinnor. Och mens är skabbigt och äckligt, förknippat med tråk och ofrihet.
De sannolikt mansstyrda mensskyddsföretagen må uppfinna vilket sidenliknande ytskikt med bladguld och strass de vill för den blå låtsasmensen i tv-reklamen. Men jag har inte hittat nån enda variant som funkar utan problem på den riktiga röda varan.
Jag börjar misstänka att jag är felkonstruerad för det finns inga bindor eller trosskydd som sitter i min trosa som i reklamen. Allt åker alltid på sned. Hur präktiga mormorstrosor jag än tar på mig. Och jag är less på tamponger som jag måste ställa mobilalarmet för att minnas att byta i rätt tid för att undvika följdsjukdomar. (Alltså. Ska det vara så här?)
Jag vill gå så långt att jag hävdar att mens bland de större hoten mot kvinnors fria sexualitet OCH generella frihet i livet. Mensen är en tung fotboja. Ständigt måste vi ha koll på den av en eller annan anledning. Sex är för de flesta uteslutet när tant röd är på besök. De p-piller som funkar någorlunda bra för att förhindra skräpet ger biverkningar.
Om vi räknar med att kvinnor har mens i fem dagar varje månad under 35 år innebär det att vi kommer att ha mens i nästan sex år av våra liv. Så här kan det verkligen inte vara rimligt att det ska vara år 2009. Mensen ska förpassas dit den hör hemma en gång för alla – till Sverkers soptunna.
Vi kan säga att jag redan börjat öva. Häromdagen mejlade jag ett stort läkemedelsföretag efter att ha läst en artikel: ”Jag undrar vad som sker på fronten utveckling av p-piller för den svenska marknaden. Har tidigare läst om att ni bland annat har ett garanterat blödningsfritt piller på väg. Hur går det? Hur ser tidsplanen ut?”
De svarade: ”Vi har inget sådant preparat som är godkänt i Sverige. Hoppas att du fick svar på din fråga.” Alla som tycker att jag fick svar på någon enda av mina frågor, räck upp handen nu. (Alltså. Ska det vara så här?)
Om mens vore något som drabbade män är jag övertygad om att det redan funnits ofarliga och biverkningsfria läkemedel som helt eliminerade åbäket men ändå möjliggjorde full kontroll över eventuell graviditetsrisk. Eller också hade mens varit avdramatiserat och det var fullkomligt naturligt att en vecka i månaden gå runt med blodiga kläder utan minsta skam. Alla stolar i alla offentliga lokaler skulle ha blodfläckar. Jag tror mest på det förstnämnda. Men nu råkar mens vara nåt som drabbar kvinnor. Och mens är skabbigt och äckligt, förknippat med tråk och ofrihet.
De sannolikt mansstyrda mensskyddsföretagen må uppfinna vilket sidenliknande ytskikt med bladguld och strass de vill för den blå låtsasmensen i tv-reklamen. Men jag har inte hittat nån enda variant som funkar utan problem på den riktiga röda varan.
Jag börjar misstänka att jag är felkonstruerad för det finns inga bindor eller trosskydd som sitter i min trosa som i reklamen. Allt åker alltid på sned. Hur präktiga mormorstrosor jag än tar på mig. Och jag är less på tamponger som jag måste ställa mobilalarmet för att minnas att byta i rätt tid för att undvika följdsjukdomar. (Alltså. Ska det vara så här?)
Jag vill gå så långt att jag hävdar att mens bland de större hoten mot kvinnors fria sexualitet OCH generella frihet i livet. Mensen är en tung fotboja. Ständigt måste vi ha koll på den av en eller annan anledning. Sex är för de flesta uteslutet när tant röd är på besök. De p-piller som funkar någorlunda bra för att förhindra skräpet ger biverkningar.
Om vi räknar med att kvinnor har mens i fem dagar varje månad under 35 år innebär det att vi kommer att ha mens i nästan sex år av våra liv. Så här kan det verkligen inte vara rimligt att det ska vara år 2009. Mensen ska förpassas dit den hör hemma en gång för alla – till Sverkers soptunna.
Snäll exkille, fast ändå dum
Jag var på biblioteket och pluggade när jag fick syn på mitt ex och hans nya tjej som satt och kelade och såg lyckliga ut.
Jag blev skitsur förstås (hello biblioteket är för att plugga!) och han vet att jag förtfarande har känslor för honom så han borde inte hålla på så där när jag kan se.
I alla fall blev jag skitsur och slängde alla mina böcker överdrivet argt i väskan och reste mig och gick därifrån.
Klampade förbi dem och blängde ilsket, och de sa bara hej.
Sedan sprang min exkille ikapp mig och knöt sin tröja runt midjan på mig och sa "du har en fläck". Och det hade jag, en stor mensfläck på mina beiga ganska tighta byxor :(
Jag tänker behålla tröjan och aldrig prata med nån av dem igen.
Jag blev skitsur förstås (hello biblioteket är för att plugga!) och han vet att jag förtfarande har känslor för honom så han borde inte hålla på så där när jag kan se.
I alla fall blev jag skitsur och slängde alla mina böcker överdrivet argt i väskan och reste mig och gick därifrån.
Klampade förbi dem och blängde ilsket, och de sa bara hej.
Sedan sprang min exkille ikapp mig och knöt sin tröja runt midjan på mig och sa "du har en fläck". Och det hade jag, en stor mensfläck på mina beiga ganska tighta byxor :(
Jag tänker behålla tröjan och aldrig prata med nån av dem igen.
Tips mot värk
Jag har alltid haft skitont i hela kroppen när jag har mens, och värktabletter eller motion som alla säger ska hjälpa hjälper inte ett dugg.
Men så upptäckte jag att det blir mycket bättre med örtteer och vitamintillskott som finns att köpa i Hälsokostbutiker så nu dricker jag alltid det under veckan innan mensen. Hjälper mot pms också.
Men så upptäckte jag att det blir mycket bättre med örtteer och vitamintillskott som finns att köpa i Hälsokostbutiker så nu dricker jag alltid det under veckan innan mensen. Hjälper mot pms också.
Bli blodig på bussen
Okay nu har jag också gjort det där som jag bara har fasat för... Fick mens på bussen utan att märka det och min kompis sa det när vi gick av.
Bara att då hade vi ca tjugo minuter att gå tills vi kom fram till dit vi skulle och jag hade inget att dölja fläcken med, inte ens en väska som gick att hålla så.
Jag ska aldrig lita på att min mens kommer på rätt dag igen!
Bara att då hade vi ca tjugo minuter att gå tills vi kom fram till dit vi skulle och jag hade inget att dölja fläcken med, inte ens en väska som gick att hålla så.
Jag ska aldrig lita på att min mens kommer på rätt dag igen!
ihatemens?
Hej hej Linda! Det här blev ingen ilovemens-text, snarare en ihatemens-text hoppas det duger lika bra.
Jag fick min mens i mitten av sjätteklass, precis efter den värsta ångesten och oron över att få den hade lagt sig. För en liten stund hade jag lyckats glömma min mensrädsla men nej, då jävlar passar den på att komma. Jag var skitskraj för mens efter alla kamratposteninsändare och Eva & Adam-böcker jag läst om att få den första mensen.Det finns oändligt många hemska historier om första mensen och säkert minst lika många som är helt okej men de hör man inte lika ofta. Och alla idioter som hävdar att när du fått din mens lilla flicka, då är du kvinna. Kvinna my ass. Vet inte de som säger det att de sätter en enorm press på alla småtjejer? Man vill inte bli klassad som kvinna när man är 12 år, man är fortfarande ett barn då. Jag var precis i brytningspunkten till att sluta leka med barbiedockor och lego men bara för att jag får mens betyder inte det att jag är vuxen. En kvinna i mina ögon är en vuxen människa en i mer min mammas ålder, inte tolvåriga lilla jag.
Jag kom ihåg att på morgonen när jag vaknade så kom det blod på pappret när jag torkade mig, jag blev lite rädd men tänkte att det var nog bara bajset som var lite blodigt, så jag tänkte inte mer på det. Sen när jag kom hem efter skolan såg jag att det var en stor blodig fläck i trosorna. Jag fick panik och började tokböla. Jag ringde till min mamma och berättade hulkande att jag nog fått min mens och att jag verkligen, verkligen inte ville ha den. Jag ville ju inte alls bli vuxen och kvinna. Att ringa min mamma sådär och berätta om mensen var också väldigt svårt för mens är väldigt tabubelagt för vissa och i min familj hade vi aldrig ens nämt det. Det är ganska sjukt att något som man inte kan rå för att man får är så fyllt av skam och pinsamhet. Jag är även äldst i min familj och har aldrig haft någon trygg storasyster att rådfråga och när det var dags för min lillasyster att få den hände exakt samma sak. Hon blev helt förkrossad hon också.
Jag är 20 år nu och har levt med min mens i typ åtta år, förutom ett uppehåll på två år då jag åt minipiller och slapp den. Jag börjar mer och mer hata den för varje mensvecka som går. Den ställer till med så mycket och kostar gör den också. Egentligen förstår jag inte att man inte uppfinner någon slags värktablett som är speciellt tillverkad för att lindra kvinnors menssmärtor och humörsvängningar. Vi går runt och lider för att vår art ska kunna föras vidare och vår pms och våra mensutgifter bara sopas under mattan. Och konstigt är också att den ska hyssjas ner så mycket, jag vet fortfarande många av mina vänner som lite diskret gömmer tampongen i sin knutna hand när de står i toalettkön. Jag älskar inte alls mens, jag kan nog faktiskt säga att jag hatar den.
Jag fick min mens i mitten av sjätteklass, precis efter den värsta ångesten och oron över att få den hade lagt sig. För en liten stund hade jag lyckats glömma min mensrädsla men nej, då jävlar passar den på att komma. Jag var skitskraj för mens efter alla kamratposteninsändare och Eva & Adam-böcker jag läst om att få den första mensen.Det finns oändligt många hemska historier om första mensen och säkert minst lika många som är helt okej men de hör man inte lika ofta. Och alla idioter som hävdar att när du fått din mens lilla flicka, då är du kvinna. Kvinna my ass. Vet inte de som säger det att de sätter en enorm press på alla småtjejer? Man vill inte bli klassad som kvinna när man är 12 år, man är fortfarande ett barn då. Jag var precis i brytningspunkten till att sluta leka med barbiedockor och lego men bara för att jag får mens betyder inte det att jag är vuxen. En kvinna i mina ögon är en vuxen människa en i mer min mammas ålder, inte tolvåriga lilla jag.
Jag kom ihåg att på morgonen när jag vaknade så kom det blod på pappret när jag torkade mig, jag blev lite rädd men tänkte att det var nog bara bajset som var lite blodigt, så jag tänkte inte mer på det. Sen när jag kom hem efter skolan såg jag att det var en stor blodig fläck i trosorna. Jag fick panik och började tokböla. Jag ringde till min mamma och berättade hulkande att jag nog fått min mens och att jag verkligen, verkligen inte ville ha den. Jag ville ju inte alls bli vuxen och kvinna. Att ringa min mamma sådär och berätta om mensen var också väldigt svårt för mens är väldigt tabubelagt för vissa och i min familj hade vi aldrig ens nämt det. Det är ganska sjukt att något som man inte kan rå för att man får är så fyllt av skam och pinsamhet. Jag är även äldst i min familj och har aldrig haft någon trygg storasyster att rådfråga och när det var dags för min lillasyster att få den hände exakt samma sak. Hon blev helt förkrossad hon också.
Jag är 20 år nu och har levt med min mens i typ åtta år, förutom ett uppehåll på två år då jag åt minipiller och slapp den. Jag börjar mer och mer hata den för varje mensvecka som går. Den ställer till med så mycket och kostar gör den också. Egentligen förstår jag inte att man inte uppfinner någon slags värktablett som är speciellt tillverkad för att lindra kvinnors menssmärtor och humörsvängningar. Vi går runt och lider för att vår art ska kunna föras vidare och vår pms och våra mensutgifter bara sopas under mattan. Och konstigt är också att den ska hyssjas ner så mycket, jag vet fortfarande många av mina vänner som lite diskret gömmer tampongen i sin knutna hand när de står i toalettkön. Jag älskar inte alls mens, jag kan nog faktiskt säga att jag hatar den.
Mens! Hurra!
Fick min första mens när jag var nyss fyllda tolv. Först i klassen. Kände mig som ett ufo. Min mamma kände helt annorlunda. När jag berättade vad som häntt en sen kväll blev hon helt kollrig. Jag tror nästan jag såg en tår och sprang ner till pappa och berättade och sen upp igen och så pratade vi jättelänge. Kvällen efter tog hon med mig på restaurang för att fira och så fick jag en jättefin guldring med turkosa stenar som min mamma fått av mormor. Nu var jag nästen vuxen.
Vem kan motstå en hallongrotta
Jag har aldrig förstått varför man ska försöka få mensen att vara någonting annat än det de är. Det blir ju inte vare sig roligare eller mindre besvärligt bara för att man kallar perioden för lingonveckan. Och om man nu preciserar mensperioden till en vecka undrar jag varför det är 16 stycken tamponger i en förpackning. Glömde tillverkarna att fråga kvinnor om hur många tamponger de går åt på ett dygn!? Lingonskogen får också en ny innebörd för helt plötsligt blir den ju ett fittstim i lingonveckan. Men vad tror ni om hallongrottor då? Det måst väl ändå vara en kaka som hyllar det kvinnliga könet. Receptet nedan räcker till 21 stycken hallongrottor, ett lagom antal som borde räcka lingonveckan ut…
Hallongrottor
4 1/2 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
200 g smör
Fyllning: 1 dl fast hallonsylt, annars blir det hallongrottor i lingonveckan
Blanda samman mjöl, socker, bakpulver och vaniljsocker i en skål. Skär matfettet i mindre bitar och tillsätt det. Arbeta sabbt samman till en deg, gärna i en matberedare. Om du låter degen vila i kylen en stund, blir den enklare att hantera. Forma degen till valnötsstora bollar. Sätt ugnen på 200 grader. Lägg ut pappersformar på en plåt. Gör en fördjupning vi varje kaka och klicka i lite sylt. Grädda mitt i ugnen i ca 10 minuter. Låt kallna på galler.
Hallongrottor
4 1/2 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
200 g smör
Fyllning: 1 dl fast hallonsylt, annars blir det hallongrottor i lingonveckan
Blanda samman mjöl, socker, bakpulver och vaniljsocker i en skål. Skär matfettet i mindre bitar och tillsätt det. Arbeta sabbt samman till en deg, gärna i en matberedare. Om du låter degen vila i kylen en stund, blir den enklare att hantera. Forma degen till valnötsstora bollar. Sätt ugnen på 200 grader. Lägg ut pappersformar på en plåt. Gör en fördjupning vi varje kaka och klicka i lite sylt. Grädda mitt i ugnen i ca 10 minuter. Låt kallna på galler.
Mensmonster!
Just nu ligger jag ensam på min soffa och vill gråta men kan inte. Jag ska ha mens i morgon. Innan jag får mens får jag ALLTID svamp i samma veva, så härligt. Kli och blod. Mitt humör är fruktansvärt. Är skitsur över att min kille är ute och gör andra saker, men det är ju bara för att jag skrek och vrålade att jag vill va själv. Jag är dessutom skitsur för han inte ringer eller kommer hit och uppmuntrar mig. Om han ringer skulle jag be honom dra åt helvete.... Mensmonster!
Du är oönskad just nu Väldigt oönskad.
Du är oönskad just nu Väldigt oönskad.
När jag var 15 så var det tvärtom. Skulle du bara komma så skulle allt bli bra. Då skulle jag känna mig vuxen och vacker och på RIKTIGT. Då var jag fortfarande ett barn. Ett barn som lusläste böcker om dig och drömde om hur det skulle vara att få bli en del av din gemenskap. Att kunna få vara en del av något stort. Att kunna få dela dig med andra. Att kunna få ha dig som ett skäl varför man inte kunde vara med på gympan eller varför man var sur eller varför man hade sååå ont i magen så att alla skulle tycka synd om en. Istället var jag en bland de sista. En av dem som inte alls tyckte det var jobbigt och äckligt. Jag var en som längtade efter dig och ändå så behagade du inte komma.
Men så en solig sommarsemester i Stockholm så var du plötsligt där. Jag sprang in till mamma och berättade och nu kunde det börja. Nu var jag äntligen med. Nu räknades jag också in.
Sen har åren gått och du har kommit ibland men mest har du varit frånvarande. Jag har aldrig vetat när eller om du skulle komma och när du väl kommit så har jag mest önskat att du skulle försvinna igen. Det har varit skönast när du har hållit dig på avstånd.
Jag vet inte hur det är att prenumerera på dig varje månad. Jag har bara fått tillfälliga provnummer då och då så jag kan inte uttala mig om annat än kortare relationer som inte gett någon större tillfredsställelse mer än godisfrosseri och svullna magar som i sin tur byggt på den sköra själens ångest lite till. Du har inte plockat fram mina bästa sidor. Du har fått mig känna mig ofräsch och ful. Inte alls som den fruktiga kvinna jag drömde om att bli.
Idag kan jag se tillbaka på dig med tacksamhet. Du har varit en del i skapandet av min största skatt. Tillsammans har vi gett liv och lust. Utan dig hade det aldrig gått. Aldrig.
De senaste dagarna är allt jag kan tänka på; ditt varande eller inte varande. Jag vill inte att du ska komma. Jag vet ju inte ens om du hade tänkt komma. Men nu får du inte komma. Stanna kvar. Stanna kvar. Det har tänts ett hopp i mig om att ett nytt liv kan ha börjat sin vandring och då får du inte komma och förstöra allt. Jag känner hur det molar och målar där inne. Det har aldrig hänt innan. Är det du som ska komma? Eller är det ett mirakel? Helt plötsligt känner jag allt så tydligt. Jag vill så gärna. Jag önskar så.
Det är alltid jobbigt med ovisshet. Sådant man inte kan göra något åt. Att släppa kontrollen och låta det som sker ske. Kommer du så kommer du. Kommer du inte så kommer du inte. Det är din väg att gå och jag kan bara stå vid sidan och se på. Idag vet jag hur det är. Både att vara flickan och kvinnan som väntar och längtar. Vi längtar inte längre efter samma sak men vi har hittat varandra på vägen och förstår varandra. Vi flätar ihop varandras händer och knyter dem hårt.
Hoppas, hoppas, hoppas..
När jag var 15 så var det tvärtom. Skulle du bara komma så skulle allt bli bra. Då skulle jag känna mig vuxen och vacker och på RIKTIGT. Då var jag fortfarande ett barn. Ett barn som lusläste böcker om dig och drömde om hur det skulle vara att få bli en del av din gemenskap. Att kunna få vara en del av något stort. Att kunna få dela dig med andra. Att kunna få ha dig som ett skäl varför man inte kunde vara med på gympan eller varför man var sur eller varför man hade sååå ont i magen så att alla skulle tycka synd om en. Istället var jag en bland de sista. En av dem som inte alls tyckte det var jobbigt och äckligt. Jag var en som längtade efter dig och ändå så behagade du inte komma.
Men så en solig sommarsemester i Stockholm så var du plötsligt där. Jag sprang in till mamma och berättade och nu kunde det börja. Nu var jag äntligen med. Nu räknades jag också in.
Sen har åren gått och du har kommit ibland men mest har du varit frånvarande. Jag har aldrig vetat när eller om du skulle komma och när du väl kommit så har jag mest önskat att du skulle försvinna igen. Det har varit skönast när du har hållit dig på avstånd.
Jag vet inte hur det är att prenumerera på dig varje månad. Jag har bara fått tillfälliga provnummer då och då så jag kan inte uttala mig om annat än kortare relationer som inte gett någon större tillfredsställelse mer än godisfrosseri och svullna magar som i sin tur byggt på den sköra själens ångest lite till. Du har inte plockat fram mina bästa sidor. Du har fått mig känna mig ofräsch och ful. Inte alls som den fruktiga kvinna jag drömde om att bli.
Idag kan jag se tillbaka på dig med tacksamhet. Du har varit en del i skapandet av min största skatt. Tillsammans har vi gett liv och lust. Utan dig hade det aldrig gått. Aldrig.
De senaste dagarna är allt jag kan tänka på; ditt varande eller inte varande. Jag vill inte att du ska komma. Jag vet ju inte ens om du hade tänkt komma. Men nu får du inte komma. Stanna kvar. Stanna kvar. Det har tänts ett hopp i mig om att ett nytt liv kan ha börjat sin vandring och då får du inte komma och förstöra allt. Jag känner hur det molar och målar där inne. Det har aldrig hänt innan. Är det du som ska komma? Eller är det ett mirakel? Helt plötsligt känner jag allt så tydligt. Jag vill så gärna. Jag önskar så.
Det är alltid jobbigt med ovisshet. Sådant man inte kan göra något åt. Att släppa kontrollen och låta det som sker ske. Kommer du så kommer du. Kommer du inte så kommer du inte. Det är din väg att gå och jag kan bara stå vid sidan och se på. Idag vet jag hur det är. Både att vara flickan och kvinnan som väntar och längtar. Vi längtar inte längre efter samma sak men vi har hittat varandra på vägen och förstår varandra. Vi flätar ihop varandras händer och knyter dem hårt.
Hoppas, hoppas, hoppas..
En kvasipoetisk ordlek
M ycket
E nerverande
N är
S tressen
T uras om med
R ytande
U ndankvävda
A j
T rots det något
I roniska i det
O existerande påståendet:
N ästan över snart (dvs. när man fyller 50)
E nerverande
N är
S tressen
T uras om med
R ytande
U ndankvävda
A j
T rots det något
I roniska i det
O existerande påståendet:
N ästan över snart (dvs. när man fyller 50)
vardag när man har mens
Hej! De här blir ett tråkoinlägg. Ett riktigt tråko. Men seriöst. När man knappt fungerar som människa en gång i månaden så känns det befriande att få berätta det. För de dagarna skulle jag vilja basunera ut: Jag har mens, kan du hålla käft! Jag har mens, kan du krama mig! Hjäääälp.
Värre och värre blir det. Värre har det också blivit av p-ringen. Den fiffiga återigen kvinnliga preventivmetoden. Den planar ut sexlust och ökar humörsvängningarna kring mens. Tacka fan för att man inte vill ha barn då. Öh, det är en preventivmetod i sig. En vecka innan: flygplansmage, magkatarrskänsla i magen. Glömmer alltid vad det handlar om. Hur kan man glömma det från månad till månad.
Dag 1: ta ur ringen
Dag 2: sprängande huvudvärk med illamående
Dag 3: deprimerad, på gränsen till att ge upp fast under semestern har det varit bättre, har bara gråtit lite. Andra dagar när jobbet pågår kan jag ringa mamma och pappa på morgonen och bara böla (jag är 35...). Helt förtvivlad. Sen när jag oroat de så pass att deras dag är förstörd och de ringer tillbaka för å kolla läget några timmar senare, då har ju jag hämtat mig. De är i upplösningstillstånd fortfarande.
Dag 4. Bitterfittan vaknar. Är så arg på allt och alla, stort och smått. Kort sagt, vill spöa många. Hemskt men så är det.
Dag 5. Tillbaka till det normala. Bara några dagar kvar.
Puss, tack för mig och bra initiativ!
Värre och värre blir det. Värre har det också blivit av p-ringen. Den fiffiga återigen kvinnliga preventivmetoden. Den planar ut sexlust och ökar humörsvängningarna kring mens. Tacka fan för att man inte vill ha barn då. Öh, det är en preventivmetod i sig. En vecka innan: flygplansmage, magkatarrskänsla i magen. Glömmer alltid vad det handlar om. Hur kan man glömma det från månad till månad.
Dag 1: ta ur ringen
Dag 2: sprängande huvudvärk med illamående
Dag 3: deprimerad, på gränsen till att ge upp fast under semestern har det varit bättre, har bara gråtit lite. Andra dagar när jobbet pågår kan jag ringa mamma och pappa på morgonen och bara böla (jag är 35...). Helt förtvivlad. Sen när jag oroat de så pass att deras dag är förstörd och de ringer tillbaka för å kolla läget några timmar senare, då har ju jag hämtat mig. De är i upplösningstillstånd fortfarande.
Dag 4. Bitterfittan vaknar. Är så arg på allt och alla, stort och smått. Kort sagt, vill spöa många. Hemskt men så är det.
Dag 5. Tillbaka till det normala. Bara några dagar kvar.
Puss, tack för mig och bra initiativ!
