Jag minns särskilt den där känslan av längtan som var så stark. Längtan efter allt det där som man inte visste något om.
Jag var dessutom relativt sen med det mesta vilket inte gjorde den här längtan mindre. Men så en dag när jag var hemma hos min bästis S så hände det. Jag hade äntligen fått mens! En ny värld öppnade sig och jag botaniserade flitigt bland mens skydd och fastnade för som så många andra tonårstjejer för en binda i dyr plastig jeansförpackning! Om jag bara hade vetat då hur mycket jag skulle komma att hata dessa bindor, men just då var jag bara lycklig och ett steg närmare den ofattbart spännande vuxenvärlden. Som många andra unga så var jag aktiv inom idrott och då framförallt fotboll. Bindan var min följeslagare .
Tampong var inte till att tänka på, den gick helt enkelt inte att få dit. Den lustfyllda fotbollen blev så småningom till en mardröm varje månad då det var dags för mens. Bindan var hela tiden i vägen och det kändes som om man hade en stor blöja, som dessutom hela tiden hamnade fel. Åh vad jag hatade det. Jag köpte förvisso fler tamponger än genomsnittet under denna tiden. Granskade tampong bruksanvisningar och gjorde allt i min makt för att få det att fungera med tampong. Funderade på vad som var fel med mig, det kom ju faktiskt ut något där, dessutom i ganska smärtsamma rikliga mängder. Då borde man ju rent praktiskt faktiskt få in något också?
Efter några år tog jag mod till mig och gick i väg till ungdomsmottagningen, som jag tidigare hade varit i kontakt med för att hör och häpna; skaffa p piller. Jag hade skaffat dessa för att minska mina mens smärtor, mängden och för att kunna skjuta upp mensen inför viktiga matcher. Det skälet angav jag inte för min gynekolog utan hade helt enkelt sagt att jag hade pojkvän! Snacka om att måla in sig i ett hörn. Det som fick mig att fatta mod och gå till ungdomsmottagningen var en liten liten notis om detta problem i en tjejtidning.
Väl där fick jag då äntligen pressat ur mig mitt besvär och då undersökt. De hade aldrig sett något liknande och de var helt fascinerade. Kände mig som en freakshow. Det blev operation med sövning och inte ens då berättade jag detta för någon. Jag skämdes enormt. Tog ensam bussen hem, yr av narkosen men ack så lycklig. Nu äntligen skulle även jag ha valmöjligheten mellan både binda och tampong. Nu är man tillfreds med sin mens och faktiskt glad när den kommer, att den kommer och på utsatt tid. En sant tecken att man fungerar och att allt är som det skall. / Sandra
Ps: Kanske inte hamnar under världens roligaste kategorin. Kände ändå att jag ville bidra med min mens historia för tyvärr är det så att det fortfarande inte pratas om detta "problem" eller denna " missbildning" som det också kallas särskilt ofta eller aldrig? Kram S
Tampong var inte till att tänka på, den gick helt enkelt inte att få dit. Den lustfyllda fotbollen blev så småningom till en mardröm varje månad då det var dags för mens. Bindan var hela tiden i vägen och det kändes som om man hade en stor blöja, som dessutom hela tiden hamnade fel. Åh vad jag hatade det. Jag köpte förvisso fler tamponger än genomsnittet under denna tiden. Granskade tampong bruksanvisningar och gjorde allt i min makt för att få det att fungera med tampong. Funderade på vad som var fel med mig, det kom ju faktiskt ut något där, dessutom i ganska smärtsamma rikliga mängder. Då borde man ju rent praktiskt faktiskt få in något också?
Efter några år tog jag mod till mig och gick i väg till ungdomsmottagningen, som jag tidigare hade varit i kontakt med för att hör och häpna; skaffa p piller. Jag hade skaffat dessa för att minska mina mens smärtor, mängden och för att kunna skjuta upp mensen inför viktiga matcher. Det skälet angav jag inte för min gynekolog utan hade helt enkelt sagt att jag hade pojkvän! Snacka om att måla in sig i ett hörn. Det som fick mig att fatta mod och gå till ungdomsmottagningen var en liten liten notis om detta problem i en tjejtidning.
Väl där fick jag då äntligen pressat ur mig mitt besvär och då undersökt. De hade aldrig sett något liknande och de var helt fascinerade. Kände mig som en freakshow. Det blev operation med sövning och inte ens då berättade jag detta för någon. Jag skämdes enormt. Tog ensam bussen hem, yr av narkosen men ack så lycklig. Nu äntligen skulle även jag ha valmöjligheten mellan både binda och tampong. Nu är man tillfreds med sin mens och faktiskt glad när den kommer, att den kommer och på utsatt tid. En sant tecken att man fungerar och att allt är som det skall. / Sandra
Ps: Kanske inte hamnar under världens roligaste kategorin. Kände ändå att jag ville bidra med min mens historia för tyvärr är det så att det fortfarande inte pratas om detta "problem" eller denna " missbildning" som det också kallas särskilt ofta eller aldrig? Kram S
Kommentarer
Trackback
