Du är oönskad just nu Väldigt oönskad.
Du är oönskad just nu Väldigt oönskad.
När jag var 15 så var det tvärtom. Skulle du bara komma så skulle allt bli bra. Då skulle jag känna mig vuxen och vacker och på RIKTIGT. Då var jag fortfarande ett barn. Ett barn som lusläste böcker om dig och drömde om hur det skulle vara att få bli en del av din gemenskap. Att kunna få vara en del av något stort. Att kunna få dela dig med andra. Att kunna få ha dig som ett skäl varför man inte kunde vara med på gympan eller varför man var sur eller varför man hade sååå ont i magen så att alla skulle tycka synd om en. Istället var jag en bland de sista. En av dem som inte alls tyckte det var jobbigt och äckligt. Jag var en som längtade efter dig och ändå så behagade du inte komma.
Men så en solig sommarsemester i Stockholm så var du plötsligt där. Jag sprang in till mamma och berättade och nu kunde det börja. Nu var jag äntligen med. Nu räknades jag också in.
Sen har åren gått och du har kommit ibland men mest har du varit frånvarande. Jag har aldrig vetat när eller om du skulle komma och när du väl kommit så har jag mest önskat att du skulle försvinna igen. Det har varit skönast när du har hållit dig på avstånd.
Jag vet inte hur det är att prenumerera på dig varje månad. Jag har bara fått tillfälliga provnummer då och då så jag kan inte uttala mig om annat än kortare relationer som inte gett någon större tillfredsställelse mer än godisfrosseri och svullna magar som i sin tur byggt på den sköra själens ångest lite till. Du har inte plockat fram mina bästa sidor. Du har fått mig känna mig ofräsch och ful. Inte alls som den fruktiga kvinna jag drömde om att bli.
Idag kan jag se tillbaka på dig med tacksamhet. Du har varit en del i skapandet av min största skatt. Tillsammans har vi gett liv och lust. Utan dig hade det aldrig gått. Aldrig.
De senaste dagarna är allt jag kan tänka på; ditt varande eller inte varande. Jag vill inte att du ska komma. Jag vet ju inte ens om du hade tänkt komma. Men nu får du inte komma. Stanna kvar. Stanna kvar. Det har tänts ett hopp i mig om att ett nytt liv kan ha börjat sin vandring och då får du inte komma och förstöra allt. Jag känner hur det molar och målar där inne. Det har aldrig hänt innan. Är det du som ska komma? Eller är det ett mirakel? Helt plötsligt känner jag allt så tydligt. Jag vill så gärna. Jag önskar så.
Det är alltid jobbigt med ovisshet. Sådant man inte kan göra något åt. Att släppa kontrollen och låta det som sker ske. Kommer du så kommer du. Kommer du inte så kommer du inte. Det är din väg att gå och jag kan bara stå vid sidan och se på. Idag vet jag hur det är. Både att vara flickan och kvinnan som väntar och längtar. Vi längtar inte längre efter samma sak men vi har hittat varandra på vägen och förstår varandra. Vi flätar ihop varandras händer och knyter dem hårt.
Hoppas, hoppas, hoppas..
När jag var 15 så var det tvärtom. Skulle du bara komma så skulle allt bli bra. Då skulle jag känna mig vuxen och vacker och på RIKTIGT. Då var jag fortfarande ett barn. Ett barn som lusläste böcker om dig och drömde om hur det skulle vara att få bli en del av din gemenskap. Att kunna få vara en del av något stort. Att kunna få dela dig med andra. Att kunna få ha dig som ett skäl varför man inte kunde vara med på gympan eller varför man var sur eller varför man hade sååå ont i magen så att alla skulle tycka synd om en. Istället var jag en bland de sista. En av dem som inte alls tyckte det var jobbigt och äckligt. Jag var en som längtade efter dig och ändå så behagade du inte komma.
Men så en solig sommarsemester i Stockholm så var du plötsligt där. Jag sprang in till mamma och berättade och nu kunde det börja. Nu var jag äntligen med. Nu räknades jag också in.
Sen har åren gått och du har kommit ibland men mest har du varit frånvarande. Jag har aldrig vetat när eller om du skulle komma och när du väl kommit så har jag mest önskat att du skulle försvinna igen. Det har varit skönast när du har hållit dig på avstånd.
Jag vet inte hur det är att prenumerera på dig varje månad. Jag har bara fått tillfälliga provnummer då och då så jag kan inte uttala mig om annat än kortare relationer som inte gett någon större tillfredsställelse mer än godisfrosseri och svullna magar som i sin tur byggt på den sköra själens ångest lite till. Du har inte plockat fram mina bästa sidor. Du har fått mig känna mig ofräsch och ful. Inte alls som den fruktiga kvinna jag drömde om att bli.
Idag kan jag se tillbaka på dig med tacksamhet. Du har varit en del i skapandet av min största skatt. Tillsammans har vi gett liv och lust. Utan dig hade det aldrig gått. Aldrig.
De senaste dagarna är allt jag kan tänka på; ditt varande eller inte varande. Jag vill inte att du ska komma. Jag vet ju inte ens om du hade tänkt komma. Men nu får du inte komma. Stanna kvar. Stanna kvar. Det har tänts ett hopp i mig om att ett nytt liv kan ha börjat sin vandring och då får du inte komma och förstöra allt. Jag känner hur det molar och målar där inne. Det har aldrig hänt innan. Är det du som ska komma? Eller är det ett mirakel? Helt plötsligt känner jag allt så tydligt. Jag vill så gärna. Jag önskar så.
Det är alltid jobbigt med ovisshet. Sådant man inte kan göra något åt. Att släppa kontrollen och låta det som sker ske. Kommer du så kommer du. Kommer du inte så kommer du inte. Det är din väg att gå och jag kan bara stå vid sidan och se på. Idag vet jag hur det är. Både att vara flickan och kvinnan som väntar och längtar. Vi längtar inte längre efter samma sak men vi har hittat varandra på vägen och förstår varandra. Vi flätar ihop varandras händer och knyter dem hårt.
Hoppas, hoppas, hoppas..
Kommentarer
Trackback
