ilovemens

Hej! De här blir ett tråkoinlägg. Ett riktigt tråko. Men seriöst. När man knappt fungerar som människa en gång i månaden så känns det befriande att få berätta det. För de dagarna skulle jag vilja basunera ut: Jag har mens, kan du hålla käft! Jag har mens, kan du krama mig! Hjäääälp.

Värre och värre blir det. Värre har det också blivit av p-ringen. Den fiffiga återigen kvinnliga preventivmetoden. Den planar ut sexlust och ökar humörsvängningarna kring mens. Tacka fan för att man inte vill ha barn då. Öh, det är en preventivmetod i sig. En vecka innan: flygplansmage, magkatarrskänsla i magen. Glömmer alltid vad det handlar om. Hur kan man glömma det från månad till månad.

Dag 1: ta ur ringen
Dag 2: sprängande huvudvärk med illamående
Dag 3: deprimerad, på gränsen till att ge upp fast under semestern har det varit bättre, har bara gråtit lite. Andra dagar när jobbet pågår kan jag ringa mamma och pappa på morgonen och bara böla (jag är 35...). Helt förtvivlad. Sen när jag oroat de så pass att deras dag är förstörd och de ringer tillbaka för å kolla läget några timmar senare, då har ju jag hämtat mig. De är i upplösningstillstånd fortfarande.
Dag 4. Bitterfittan vaknar. Är så arg på allt och alla, stort och smått. Kort sagt, vill spöa många. Hemskt men så är det.
Dag 5. Tillbaka till det normala. Bara några dagar kvar.

Puss, tack för mig och bra initiativ!

Phu jag måste dela med mig av min lättnad!
Varje gång mensen är lite sen tror jag att jag är gravid men idag kom den äntligen!
Lyckliga ni som har regelbunden mens och slipper bekymra er, min är väldigt oregelbunden och kommer ibland var tredje vecka och ibland typ var sjätte.
Har aldrig blivit gravid men oroar mig ändå alltid, man har ju hört att man kan bli trots preventivmedel och det vore en mardröm för mig som iofs har fast förhållande men inte är klar med min utbildning och är långt ifrån redo för barn.
Nån som vet om man kan göra något för mer regelbunden mens?
Och säg inte p-piller för jag blir sjuk av dem.

Om jag inte äter,
om jag äter för mycket.
Om jag kramas länge,
tills jag stönar och skriker
kan det hända att du sviker.
Och bara då förstår jag att uppskatta dig.

Är det bara jag som blir äcklad av mens?
Jag är rädd för blod och tycker att det är jättevidrigt att byta binda osv, mår lika illa varje gång.
En kompis till mig sa att man kan ta nån spruta var tredje månad för att slippa ha mens, men jag är bara sexton så jag måste förmodligen vänta ett par år.

Min mensvärk är världens konstigaste!
Jag har alltid väldigt regelbunden mens, och varannan gång jag blöder håller jag verkligen på att få en blackout av smärta och måste typ vara hemma från jobbet och allt annat, men varannan gång känner jag knappt av det och blöder jättelite.
Kära Blood Bible, är jag normal?

Jag och min tjej hade bara träffats ett tag när vi var hemma hos henne och tittade på en film, och jag råkade blöda igenom och fläcka ned hennes vita soffa.
Men det är en av födelarna med att vara med tjejer istället för killar HAHA för det var inte pinsamt alls. Man förstår ju liksom som tjej.

Jag hade ett onenight stand för en gångs skull och fick jättemycket mens över typ hela honom.
Så pinsamt att jag bara ville dö.

Jag tävlade i simning när jag var yngre, och då använde jag ju alltid tampong.
Ung och okunnig som jag var tog jag ofta fel storlek, och tyckte att det skavde och satt obekvämt.
En gång på en simtävling nådde jag kaklet och pustade ut, och såg plötsligt en blodig tampong flyta upp till ytan bredvid mig.
Jag hade satt in den fel så att den hade åkt ut under simningen.
Jag låtsades som om jag inte såg det och inte visste något om det, och bara skyndade mig upp ur bassängen och ut i omklädningsrummet.

Jag fick min mens när jag var 12, tre dagar innan lucia. Och vem skulle vara lucia då? -Just det,jag! Jag skulle stå längst fram och sjunga solo och läsa dikter inför 100 personer,med mens och i vitt lucia linne! Alla skulle kolla på mig! Jag började såklart hetsa upp mig och såg framför mig hur min fina vita klänning blev alldeles röd vid rumpan när jag stod och sjöng inför alla människor.Dagen före lucia drömde jag till och med om det. På lucia morgonen var jag livrädd,och laddade upp med dubbla super bindor!

Självkklart så blödde det inte igenom och jag kände mig mest dum efteråt som hade hetsat upp mig så. Det finns en till sak jag skulle kunna berätta om mens. Jag tränar väldigt mycket,6-7 ggr i veckan.Det kan resultera i att man inte får mens. Hela 2008 och halva 2009 hade jag mens sammanlagt 3 ggr.Jag fick helt enkelt välja mellan att dra ner på träningen och få mens,eller att fortsätta och inte ha mens.Jag valde det sistnämnda. Men för några månader sedan så slog det mig. Tänk om jag inte kommer kunna att få barn? Jag fick panik och tog bort en,ibland två träningsdagar i veckan. Och sakta men säkert kom mensen tillbaka. Så till skillnad ifrån många andra,så jublar jag när jag får mens.

Det pågår visserligen bara i två till tre dagar,och blöder väldigt lite,men det är åndå mens! Det kallar jag mens glädje!

"Jag tycker om att ha mens,känner mig mer mogen och vuxen"

Jag kommer aldrig att glömma min första mens. Min mens varade i tio dagar. Varenda natt blödde jag ner hela sängen trots tampong och nattbinda och trots att jag gick upp flera gånger under natten för att byta skydd. Plötsligt var det inte roligt att bli kvinna längre. Jag var säker på att jag skulle få gå med blöja under mina mensperioder i resten av mitt liv. Så var dock inte fallet. Det var endast första mensen som var på detta vis. Tur var ju det. Blöja hade inte varit någon höjdare.

Jag var elva år gammal. Det var sommar och litteraturläger med allt vad det innebar inklusive första mensen. Det var tårar, sura miner och rosa kinder när jag skulle försöka förklara varför jag inte ville bada med dom andra. Inför alla andra! Vuxna människor borde bli lite mer förstående.

Jag var på stan med mina tjejkompisar. Plötsligt fick jag helt sjukt onda värkar i magen, det var som om någon knögglade ihop min livmoder och släppte taget i 3 sek, sen samma visa igen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen pga smärtan. Det började pipa i öronen på mig och det svärtnade för ögonen. Det slutade med att jag fick ställa mig och spy i min shoppingpåse utanför galleriorna. Och mitt i allt kommer min No-lärare förbi och frågar hur läget är. " Jag har mens!" svarade jag. Normalt eller vadå?

Det första som slog mig när jag tänker tillbaka på alla mens situationer man har varit med om genom åren var första gången jag skulle träffa mitt ex pappa. Jag och min förra pojkvän hade varit tillsammans i ca 1 år och jag skulle för första gången träffa hans pappa som bor 100 mil ifrån oss. Man är ju alltid lite små nervös inför första mötet med svärföräldrarna och det här kom till att bli ett möte jag aldrig kommer till att glömma!

Vi hade tagit oss från Luleå till Stockholm och allt var frid och fröjd, fram tills att jag kände hur magen vred till och jag förstod genast vad som var på gång. Jag visste från tidigare erfarenheter kring mensen att jag får väldigt lågt blodsocker, ibland så lågt att jag tuppar av. Jag skickade in min dåvarande pojkvän på Pressbyrån för att köpa något sött åt mig som jag kunde äta under tiden vi skulle åka med Rosalgsbanan till Åkersberga. Vi sätter oss på tåget och jag börjar trycka i mig godiset han köpte åt mig i förbyggande syfte, tills jag inser att han har köpt sockerfritt godis.

Vid den här tiden gör det så ont att jag knäpper upp byxorna i tron om att trycket från magen ska släppa lite, men inte det. Det gjorde så ont att jag visste inte vad jag själv gjorde men det måste ha liknat avancerad gymnastik, jag la mig tillochmed på golvet ! Tillslut var vi äntligen framme och jag rammlar i stortsett ut från tåget, fortfarande med ingen koll på vad jag gjorde.

I efterhand har jag fått berättat att jag har legat mitt på gatan med byxorna nere vid knäna och blottat hela rumpan för allt och alla. Mitt ex höll på att skämmas ögonen ur sig, men vad skulle han göra ? Jag var okontaktbar. Hans pappa får alltså lyfta mig in i bilen och jag blir nedbäddad i en säng hemma hos honom. Ca 2 timmar senare vaknar jag upp och har ingen aning om vart jag är. Jag kollade mig omkring och där satt dom, hela tjocka släkten. Det var minst sagt dålig tajming att få mens på.

Plötsligt känns allt så himla tråkigt och lite ledsamt. Näe, det är inget vidare det här livet. Egentligen är ju allt som vanligt och inget speciellt har hänt, men läppen är farligt darrande när kompisen meddelar att vi inte kan ses på kvällen och det känns som en katastrofal motgång att jag missar tunnelbanan och måste vänta 7 minuter på nästa. Sen sitter jag där i soffan och kollar in i väggen. Det är så synd om mig. Ringer en kompis. Pratar om hur trist allt är, och så påminner hon mig. ”Men du, nu är du ju sådär nere för ingenting igen. Du ska inte ha mens snart?”

Och som varje gång (jag har ju ändå haft mens i 17 år, så man tycker att man borde lära sig) inser jag – haha, det är ju inga problem! Det är ju bara pms-humöret som spökar. Sen kommer mensen äntligen. Kroppen funkar som den ska. Tack lilla kropp, du är ganska bra du, tänker jag. Slänger det dåliga humöret i papperskorgen tillsammans med tampongförpackningen.

Kroppens mysterier äro oändliga. Med det sagt varnar jag känsliga läsare (medelålders män?) för fortsättningen.

Meningen med livet är att fortplanta sig. Det har min kropp förstått. När många andra basala funktioner är satta ur spel eftersom de sjuka vita blodkropparna tagit över min kropp, så sviker inte förutsättningen för förökning.

- Fantastiskt, det måste betyda att du är frisk, sa hoppfull vän.

Men just nu är det inte så bra, eftersom jag behöver mitt blod. Så jag äter blödningshämmare och får blodtransfusioner. Men jag fortsätter att föda Jello-kids varje månad. Kanske var det nästsista gången nu? Snart är jag en annan människa, utan fortplantningsmöjlighet. I samband med  benmärgstransplantationen strålas jag, och kommer med största sannolikhet inom kort förvandlas från en fertil, fartfylld fräsching till en vallande, svallande klimakteriekossa.

Tanken svindlar. Det är sorgligt, men praktiskt. Har alltid haft enorm mensvärk. Och rikliga blödningar. De är snart ett minne blott.

Men att förlora fortplantningen, innebär det också förlorad femininitet? Vilken blir min nya identitet? Jag väljer att se det från den ljusa sidan. När mannen och jag åkte från sjukhuset på lillebrors ödesdigra treårsdag, ja efter att vi träffat min ALLvetande medicinman, bäste B, och fått beskedet om leukemin, då sa jag till min älskling: - Äntligen slipper vi oroa oss för oönskade graviditeter! Och så skrattade vi rått. Det är kärlek.

Under rosen

Det finns ord som jag har lärt mig, inte mina egna, och som jag har uttalat likt ett mantra, från början en gång i månaden sedan allt oftare och oftare. Det är kraftsånger och styrkeord som hjälper mig se det vackra i att vara kvinna en gång i månaden trots hemska värkar. Det är magiska sångord som hjälper mig uppskatta mitt månblod trots mängden av det.

Alla de där orden som har kommit till mig från andra, har utmynnat i en å av egna ord, sånger och texter. De kommer till mig om natten i mina drömmar, vid frukostbordet, i badet eller närhelst de kan tänkas vilja ha min uppmärksamhet. De har blivit till poetiska texter, tankar och funderingar, recept på självhjälp, önskningar och visioner, alla samlade i en speciell anteckningsbok. Det ger mig kraft, styrka och inspiration att plocka fram mitt block med bilder och ord, speciellt vid de tillfällen då värken nockar mig och jag knappt orkar mer än att ligga i sängen och läsa.

Min mensvärk har alltid funnits där, nästan alltid lika stark och molande. Många är gångerna jag avskytt att vara kvinna och skrikande önskat mig till klimakteriet eller någon annan plats på jorden. Många är gångerna när jag absolut inte har förstått det vackra och poetiska med att blöda. Men faktum är, att hur jag än vrider och vänder på det, har värken hjälpt till att forma mig till den jag är idag och det i sin tur är livserfarenhet och visdom jag inte vill vara utan. Hade det inte varit för min mensvärk hade jag exempelvis knappast fått samma kroppskännedom i så unga år. Det blev bland annat tidigt en självklarhet att veta varför jag reagerar och känner som jag gör ett par dagar före mens samt att kyla och kalla bad får konsekvenser längre fram i månaden. Givetvis har det inte alltid varit roligt att behöva planera mitt liv med semestrar och dylikt utifrån mitt månblod men samtidigt har det blivit en styrka att kunna förutse och känna till.

Nästan aldrig har jag orkat iväg till skola eller jobb den första, eller de första dagarna utan jag har legat hemma med starka tabletter utskrivna. Förr kändes det inte så roligt men samtidigt lärde jag mig förstå att det var något just min kropp behövde. Tidigt lärde jag mig även att det var något högst naturligt att prata om med både mamma och pappa. De här dagarna brukade de köpa hem någon tidning till mig, samt lite godis eller frukt, då kändes det lite bättre och speciellt. Med åren har jag lärt mig att uppskatta och betrakta de här dagarna på ett annat vis. Även om jag ibland kan gå iväg till jobb ser jag alltid till att ta det extra lugnt samt lyssna fullt ut på min kropps behov. Jag ser dem som månadens lyxdagar. Har jag energi och vill cykla och dansa ser jag till att göra det, vill jag hellre begrunda och vara hemma ser jag till att göra det – läsa böcker och se filmer som finns på listan. Jag tar mig tiden till det jag kanske annars inte alltid kan göra. Nuförtiden gömmer jag inte undan bindor och tamponger i badrumsskåpet som jag gjorde förr utan jag har dem alltid framme till beskådan i en fin korg. Jag fyller på allt eftersom så att den alltid står redo och väntar på mig. Jag är säker på att jag kommer att göra samma sak för min dotter i framtiden, om jag får någon. Jag har bytt ut mina tabletter mot rogivande kamomill, det funkar för övrigt minst lika bra. Överhuvudtaget bejakar jag mitt månblod på ett annat sätt. Trots allt är det ju faktiskt det yttersta beviset på kvinnlighet.

Hur kan man tycka att mens är okej? Jag förstår inte hur folk kan tycka att det inte är en stor grej, att det bara är ett tecken på att kroppen fungerar. Mens är värdelöst. Det måste vara ett tecken på att gud eller någon högre makt inte finns. För varför skulle de då planera in att tjejer skulle ha en vecka av mensvärk, blodförlust och pms-utbrott? Precis, skulle någon vara allsmäktig och kunna göra precis vad som helst borde han/hon/det/dem också fixa att det går att få barn och föra mänskligheten vidare utan att behöva blöda som en gris i en vecka?

Mensveckan är den sämsta veckan i månaden. I alla fall om man heter Emmy Pettersson och ligger förlamad i mensvärk den första dagen. Himla kul att missa roliga händelser, himla kul att inte kunna bada på sommaren för att man ligger i mensvärk och inte ens orkar gå på toaletten för att spy.

Mens må vara ett tecken på att kroppen fungerar, men det måste vara det dummaste tecknet någonsin. Jäkligt onödigt att magen måste dra ihop sig i kramper, att det måste komma ett skyfall mellan benen och att man får järnbrist för man tappar blod hela tiden att kroppen bara blir svagare och svagare.

Mens är värdelöst och jag längtar innerligt till jag blir 50 och slipper skiten. Alternativt att någon högre makt inser sitt fel i att ge oss mens och tar bort skiten.

Hej Linda och resten av Vulkan-gänget! Nu ska jag minsann bidra till The blood bible och berätta om min första mens, inte en rolig historia.

Det var i mitten av juli, sommaren mellan sjunde och åttonde klass. Alla andra hade redan fått mens och det kändes som om jag var den enda som inte fick ta del av plågan som tycktes vara det ENDA (ja alltså dom pratade faktiskt bara om mens, inget annat) mina vänner konverserade om. Jag hade ingenting att inflika och ingenting att klaga över, för jag var minsann ofruktbar och lika med oduglig ur tjejsnack-perspektiv. Nåväl, skolsköterskan hade några veckor innan skolavslutningen talat med oss häftiga brudar och berättat lite om mensen (måste inflika att jag var den enda som lyssnade, alla andra himlade med ögonen). Hon berättade bland annat att första menstruationen blöder man nästan ingenting! Att de flesta tjejer knappt märker att de ens har mens! "WOOOHO!" tänkte jag. Underbart att faktiskt HA mens men inte behöva bry sig, himla party! Så, nånstans där i mitten av juli vaknar jag upp i mitt rum och tänker att jag ska dra mig lite, du vet snooza, men icke sa nicke. Det känns lite kladdigt mellan benen och jag har ont i magen. I mitt sömndruckna tillstånd kopplar inte min hjärna dessa symptom till mens utan jag för handen innan för trosorna och BLÖÖÖÖÖH. BLOD. alltså verkligen, BLOOOOOD. Jag springer in på toaletten och ... ja, mens. Dock inte den rena,fina, försynta mens som skolsköterskan pratade om utan ett jävla blodbad. Ett blodbad som blöder sin väg genom nattbindor som om de växte på träd. Blodbadet varade i 6 dagar och på den sjunde dagen tänkte jag vila men nej, den fortsatte 2 dagar till bara för skojs skull.

Summa sumarum; död till alla skolsköterskor som inte informerar om att din första mens lika gärna kan vara ett rent helvete.