ihatemens?
Hej hej Linda! Det här blev ingen ilovemens-text, snarare en ihatemens-text hoppas det duger lika bra.
Jag fick min mens i mitten av sjätteklass, precis efter den värsta ångesten och oron över att få den hade lagt sig. För en liten stund hade jag lyckats glömma min mensrädsla men nej, då jävlar passar den på att komma. Jag var skitskraj för mens efter alla kamratposteninsändare och Eva & Adam-böcker jag läst om att få den första mensen.Det finns oändligt många hemska historier om första mensen och säkert minst lika många som är helt okej men de hör man inte lika ofta. Och alla idioter som hävdar att när du fått din mens lilla flicka, då är du kvinna. Kvinna my ass. Vet inte de som säger det att de sätter en enorm press på alla småtjejer? Man vill inte bli klassad som kvinna när man är 12 år, man är fortfarande ett barn då. Jag var precis i brytningspunkten till att sluta leka med barbiedockor och lego men bara för att jag får mens betyder inte det att jag är vuxen. En kvinna i mina ögon är en vuxen människa en i mer min mammas ålder, inte tolvåriga lilla jag.
Jag kom ihåg att på morgonen när jag vaknade så kom det blod på pappret när jag torkade mig, jag blev lite rädd men tänkte att det var nog bara bajset som var lite blodigt, så jag tänkte inte mer på det. Sen när jag kom hem efter skolan såg jag att det var en stor blodig fläck i trosorna. Jag fick panik och började tokböla. Jag ringde till min mamma och berättade hulkande att jag nog fått min mens och att jag verkligen, verkligen inte ville ha den. Jag ville ju inte alls bli vuxen och kvinna. Att ringa min mamma sådär och berätta om mensen var också väldigt svårt för mens är väldigt tabubelagt för vissa och i min familj hade vi aldrig ens nämt det. Det är ganska sjukt att något som man inte kan rå för att man får är så fyllt av skam och pinsamhet. Jag är även äldst i min familj och har aldrig haft någon trygg storasyster att rådfråga och när det var dags för min lillasyster att få den hände exakt samma sak. Hon blev helt förkrossad hon också.
Jag är 20 år nu och har levt med min mens i typ åtta år, förutom ett uppehåll på två år då jag åt minipiller och slapp den. Jag börjar mer och mer hata den för varje mensvecka som går. Den ställer till med så mycket och kostar gör den också. Egentligen förstår jag inte att man inte uppfinner någon slags värktablett som är speciellt tillverkad för att lindra kvinnors menssmärtor och humörsvängningar. Vi går runt och lider för att vår art ska kunna föras vidare och vår pms och våra mensutgifter bara sopas under mattan. Och konstigt är också att den ska hyssjas ner så mycket, jag vet fortfarande många av mina vänner som lite diskret gömmer tampongen i sin knutna hand när de står i toalettkön. Jag älskar inte alls mens, jag kan nog faktiskt säga att jag hatar den.
Jag fick min mens i mitten av sjätteklass, precis efter den värsta ångesten och oron över att få den hade lagt sig. För en liten stund hade jag lyckats glömma min mensrädsla men nej, då jävlar passar den på att komma. Jag var skitskraj för mens efter alla kamratposteninsändare och Eva & Adam-böcker jag läst om att få den första mensen.Det finns oändligt många hemska historier om första mensen och säkert minst lika många som är helt okej men de hör man inte lika ofta. Och alla idioter som hävdar att när du fått din mens lilla flicka, då är du kvinna. Kvinna my ass. Vet inte de som säger det att de sätter en enorm press på alla småtjejer? Man vill inte bli klassad som kvinna när man är 12 år, man är fortfarande ett barn då. Jag var precis i brytningspunkten till att sluta leka med barbiedockor och lego men bara för att jag får mens betyder inte det att jag är vuxen. En kvinna i mina ögon är en vuxen människa en i mer min mammas ålder, inte tolvåriga lilla jag.
Jag kom ihåg att på morgonen när jag vaknade så kom det blod på pappret när jag torkade mig, jag blev lite rädd men tänkte att det var nog bara bajset som var lite blodigt, så jag tänkte inte mer på det. Sen när jag kom hem efter skolan såg jag att det var en stor blodig fläck i trosorna. Jag fick panik och började tokböla. Jag ringde till min mamma och berättade hulkande att jag nog fått min mens och att jag verkligen, verkligen inte ville ha den. Jag ville ju inte alls bli vuxen och kvinna. Att ringa min mamma sådär och berätta om mensen var också väldigt svårt för mens är väldigt tabubelagt för vissa och i min familj hade vi aldrig ens nämt det. Det är ganska sjukt att något som man inte kan rå för att man får är så fyllt av skam och pinsamhet. Jag är även äldst i min familj och har aldrig haft någon trygg storasyster att rådfråga och när det var dags för min lillasyster att få den hände exakt samma sak. Hon blev helt förkrossad hon också.
Jag är 20 år nu och har levt med min mens i typ åtta år, förutom ett uppehåll på två år då jag åt minipiller och slapp den. Jag börjar mer och mer hata den för varje mensvecka som går. Den ställer till med så mycket och kostar gör den också. Egentligen förstår jag inte att man inte uppfinner någon slags värktablett som är speciellt tillverkad för att lindra kvinnors menssmärtor och humörsvängningar. Vi går runt och lider för att vår art ska kunna föras vidare och vår pms och våra mensutgifter bara sopas under mattan. Och konstigt är också att den ska hyssjas ner så mycket, jag vet fortfarande många av mina vänner som lite diskret gömmer tampongen i sin knutna hand när de står i toalettkön. Jag älskar inte alls mens, jag kan nog faktiskt säga att jag hatar den.
Kommentarer
Trackback
